Annandagen gick i stillhetens tecken, bokstavligt talat. Den förädiska ishinnan över både kvarblivien snö och marken i övrigt låg kvar efter de frekventa temperaturväxlingarna mellan plus och minusgrader. Framsidan av huset har varit isbelagd och hundarna har inte kunnat leka. Glashalt! Olyckor på vägarna i omgivningen.
Lapskflocken väntade besök och en skogspromenad var planerad innan lite rester av julmaten skulle ätas. Men ingenting blev som planerat, då sjukdom kom emellan och endast en av besökarna kunde komma och vid anländadet regnade det och det var vått och halkigt och ingen ville vara utomhus. Inte ens hundarna!
Varför det blev en hel del hundkel framför brasan i gråvädret, lite julmat och trevlig samvaro.
Husse och Matte tittade sedan på "Ove" en andra gång och Matte drog sig till minnes en intervju häromdagen med en invandrad familj som önskade sig svenska vänner mer än allt annat inför julen!
Tänkvärt. Samma önskan hörde Matte från en kvinna som flytt från Chile för många år sedan. Studiekamrat till Matte vid tillfället. Tillsammans med en iransk kvinna som haft lättare att få svenska kompisar. Efter flera år i Sverige hade hon aldrig besökt ett svenskt hem. Lite dåligt samvete kan vi nog ha alla. Så här en typisk familjehelg. I nyårslöftenas tider kanske en fika med en granne med rötterna i en annan kultur kan vara ett löfte inför det kommande året? För ökad förståelse för varandra, när ännu en tilltänkt lokal för flyktingboende tuttats eld på i julhelgen. Någon måste ta första steget och ett mångkulturellt samhälle berikar. Vi är rätt lika när det kommer till kritan.
