På FREDAGEN hämtades Husse och Matte åter vid hotellet. Färden gick ner till hamnen och där fick Husse och Matte, samt ytterligare åtta personer, först information om Svalbard - hela området med alla öar och sedan Spetsbergen, den ö där Longyearbyn ligger. Säkerhetsinformation delgavs samtliga i gruppen. Alla fick sig tilldelade skoteroveraller, flytvästar, fodrade skinnmössor med öronlappar och skyddsglasögon. Matte som har en ynka liten huvudknopp fick minsta storleken på mössa - storlek 56, vilket blev en väldigt stor mössa. Matte har normalt bara storlek 52. Inte blev det lättare att få den att sitta rätt genom att den var stel av saltvatten. Skyddsglasögonen täckte större delen av Mattes ansikte och var bra så till vida att mössan hölls kvar och inte blåste bort och ansiktet slapp frysa. Men huvudet kändes som en skrumpen ärta instoppad i en hårdsaltad melon..... Det tyckte Husse var roligt och fotograferade Matte, som inte syntes.
Hur som haver så lyckades även Matte inta sin plats i den lilla snabbgående båt, där passagerarna satt grensle över sätena i två rader i mitten av båten. Sedan bar det iväg! Full fart med den starka utombordaren ut från Adventfjorden och vidare ut i Isfjorden. Som att sitta på en häst i full fart! Söderut längs kusten där havet låg öppet hela vägen mot Grönland. Vid den här tiden lämnar Svalbardsillgrisslans ungar boet och risken fanns att de hoppat ut. Därefter lämnar även de vuxna fåglarna hyllorna på berget. Gruppen hade inte bara tur med vädret - solen sken från blå himmel efter nattens snö, som pudrat Hjorfjällets topp ovanför stan. Alla Grisslorna var kvar!
Båten for vidare, tätt intill kusten bort till Grumantbyn. Den första ryska bosättningen intill en kolgruva. Här står nu fyra övergivna hus av äldre karaktär. Inga sjuttiotalshus här! Man kan inte gå in med propellerförsedd båt till stranden, då vattnet utanför den forna staden är fullt av pålar från tidigare byggnadskonstruktioner. För inte alltför länge sedan bodde här 1.400 personer, men när kolbrytningen upphörde revs husen och virket användes till nya hus i bland annat den ryska staden Barentsburg. Här uppe växer inga träd och allt virke måste återanvändas. Trä angrips inte heller av röta i klimatet här uppe på 78 0 nordlig breddgrad.
Här vid Grumantbyn häckade Polarmåsar i mängder och det var ett liv och ett kiv i luften! En och annan Stormfågel kunde även ses. På gårdagens tur norrut fanns Stormfåglar i mängder! En mindre släkting till Albatrossen. Likaså kunde man se många Lunnefåglar under gårdagens tur, men inga i dag. En Polarmås kunde ses jaga en hel flock Ejdrar för att försöka ta ungarna som var ute på simträning. Båten störde den i sitt uppsåt. Åtminstone tillfälligt.
Innan hemfärd gjordes ett stopp vid den gamla gruvbyn Hjorthamn nedanför Hjortfjället, tvärs över Adventfjorden från Longyearbyn sett. En fikapaus togs på stranden bland rester från gruvans tid. De gamla bostadsstugorna i grånat timmer är skyddade och får inte ändras utvändigt. De är nu fullt fungerande hytter, men ser ut som förr. Som vanligt medförde båtföraren/guiden ett gevär.
Tillbaka i Longyearbyn gick Husse och Matte och handlade färdigmat på Konsum och satte sig i efterlängtat solsken och åt lunch. Stan var knökfull av portugisisktalande människor, som på morgonen anlänt med ett kryssningsfartyg av samma storlek som Finlandsbåtarna. De skulle bara tillbringa några timmar här. Matte fick frågan var centrum befann sig och såg tre män sjunka ihop, när de förstod att något mer än vad som syntes inte stod att finna.
Så småningom drog sig Husse och Matte upp mot den äldsta delen av Longyearbyn - Nybygget, strax nedanför glaciären. Där finns Galleri Svalbard, vilket var målet för vandringen på en dryg halvtimme. Här ligger de långa baracker som byggdes av Store Norske åt gruvarbetarna. De fungerar numera som hotell.
På vägen tillbaka ner mot hotellet valde Husse och Matte att lämna vägen, för att gå i terrängen en liten bit upp längs berget. Inte mer än ett femtiotal meter från vägen. Här kunde alpfloran ses och en snösparv pickade i det sparsamma gräset. Husse gick aningen närmare vägen än Matte och påkallade Mattes uppmärksamhet ett kort stycke före hotellet. Han uppmanade diskret Matte att komma närmare vägen. Där gick två renar helt lugnt och betade frenetiskt! En stor tjur och en vaja. Matte satte sig ner och fotade renarna som måste lägga på sig åtskilliga kilo för att klara vintern. De båda renarna kom hela tiden närmare och närmare och bara åt och åt. Men de hade koll! När de passerat Matte på knappt tio meters håll, stannade de plötsligt upp och höjde sina huvuden och tittade rakt på Matte. Vinden förde vittringen från Matte rakt in i deras näsborrar. Då först visade de någon reaktion. En liten reaktion kom även när Husse och Matte samtalade lågt. Här är alla renar vilda och de går aldrig i stora flockar. Att komma dem så nära var en upplevelse. Men så uppträder ju rådjur som vistas nära människor också. För Matte var det i alla fall en speciell upplevelse bara några minuter ifrån hotellet och mitt emot ett dagis.