Resan närmar sig sitt slut och på lördagen gjordes den sista planerade utflykten. Den som skulle ha gjorts på tisdagen, men blev inställd. Målet för turen var en av orsakerna till att Matte för över trettio år sedan blev nyfiken på Svalbard. Äntligen skulle Matte få besöka den arktiska ryska staden Barentsburg.
Även denna resa gjordes med M/S Langöysund och Stein var åter en mycket påläst och underhållande guide. Eftersom han kom till Svalbard som helt liten på 1960-talet vet han det mesta om "gamla tider" när Store Norske basade över hela Longyearbyen. På den tiden var Longyearbyen ett mycket litet gruvsamhälle utan förbindelse med omvärlden, när isen låg från oktober/november till maj/juni. Alla hus var träbaracker och här fanns bara ett café. Mat köpte var och en hem inför vintern. Hela sommaren gick åt till att förbereda vintern. Stor blev skillnaden när ett litet "flygfält" i form av en bred sandväg längs vattnet öppnade. En gång i veckan kom ett plan under vintern och släppte säckar med post och förnödenheter. Här är mörkt dygnet om under vinterhalvåret och man lyste upp landningsbanan med bilstrålkastare och marschaller. Samtidigt med posten kom alla bakterier. Influensa och barnsjukdomar och alla blev sjuka samtidigt. Inte så praktiskt.
Detta kände Matte till sedan 1960-talet. Matte kände också till att det var helt annorlunda i den ryska staden Barentsburg. Nu berättade Stein just det som Matte läst om. Bland annat att eleverna i skolan regelbundet besökte den stora staden Barentsburg. Där fanns allt! Stora stenhus, sporthall, simhall, kulturhus, folk och liv på gatorna! En farm med grisar, kor och hästar och växthus för både färska grönsaker och blommor till lyst! Här bodde familjer i större utsträckning än i Longyearbyen. Longyearbyen var den lilla gruvbyn och Barentsburg den stora staden.
När Sovjet föll samman behövdes resurserna annorstädes. Inte här uppe nära nordpolen. I Barentsburg, liksom i Pyramiden och Grumantbyn kollapsade verksamheten. I Barentsburg har mycket förfallit under många år, men staden har aldrig övergivits helt. Nu bor här 250 människor. Man bryter lågkvalitativt kol långt under havsbotten. Ryssarna har insett att staden är historiskt mycket värdefull och inspireras kanske av Norges framgångar i att dra turister så här långt norr ut. Nu har folk från Ukraina varit här och motivmålat skolan och renoveringar pågår överallt. Ett mycket högklassigt hotell står här nu. Allt detta berättades på vägen dit.
Men på vägen dit besöktes Esmarkbreen. En glaciär som sträcker sig två mil rakt in över fjällen. Ett gäng franska äventyrsturister skulle lämnas av där, medförande fem kajaker som låg på däck tillsammans med mängder av utrustning. Ett annat gäng skulle pockas upp. De tillbringar en vecka ute i vildmarken och medför beväpnad reseledare.
Även på denna resa bjöds på whisky med glaciäris, grillad val och lax vid randen av glaciären. Vädret var en gåva! Solsken och ett spegelblankt hav där det låg öppet ända till Grönland. Ofattbart vackert och mycket speciellt! Solen värmde i ryggen och kalla vindar drog ner från glaciären. En fantastisk sjöresa! En kontrast mot resan till Pyramiden, där vinden var hård och sjön krabb.
Så kunde man skymta helikopterplattan på en låglänt udde utanför Barentsburg. Överallt här uppe reser sig snöklädda spetsiga toppar och en bit in i Grönfjorden låg så staden på bergssluttningen. Hela staden visade upp sig, klättrande längs bergssidan. Här kunde man se farmen, växthusen, skolan, sporthallen, simhallen, bostadskomplexen. Många stora tegelhus var det, men även mycket vackra, men förfallna, trähus från gamla tider. En relativt nybyggd liten träkyrka finns här också. Hamnen var stor och här skeppas kol ut. Passagerarna fick även här plastkort att återlämna vid avfärden. Passagerarna upplystes om att för dem som hade problem med att gå fanns det en buss som kunde frakta dem upp till staden mot en avgift. Inte sjutton behövde Husse och Matte åka buss! De kunde väl klara av trätrapporna upp! När två trappor var avklarade visade det sig att detta bara var början. Söders höjder är ingenting mot Barentsburgs höjd över havet. Hela tiden dök ytterligare nya trappor upp. Det tog ju aldrig slut! Längs bergssluttningen låg fina, men rackliga gamla trähus och förvåningen var stor när det visade sig att några av dem föreföll bebodda. I sken av att titta på den vidunderliga utsikten över glaciärer och mycket spetsiga bergstoppar, samt ett och annat hus, kunde man stå still och hämta andan då och då. Mjölksyran puttrade i benmusklerna.
Väl uppe i centrum delades gruppen i två och två ryska tjejer skulle guida på engelska. En pensionärsgrupp från fastlandet var med och engelskkunskaperna var inte så goda. Varför Stein ryckte in och guidade på norska. Husse och Matte hade bondturen att ha hamnat i denna grupp och fick nu del av personliga minnen från forna tider, samt mycket fakta och historia. Skolan var helt fantastisk med sina målerier, där både rysk och norsk historia speglades. Man är här mycket mån om de goda relationerna länderna emellan. Vilket Matte fascinerats av redan under det kalla krigets dagar. Då murar byggdes och människor isolerades. I Barentsburg finns resterna av ett sjukhus och lite svårare fall skickas till Longyearbyen. Alla nyare skyltar var på både ryska och norska. Hus isolerades nu och renoverades. Byggnadsställningarna var många och fint blir det. Här finns en supermarket och hotellet var flott! Två av båtpassagerarna tog nu in här för en tids vistelse.
Om man ser till utvecklingen i Longyearbyen så är det ingen dålig gissning att Barentsburg nu kommer att utveckla turistnäringen allt mer. Man är nog på gång. De som arbetar här skriver på för två år. De ambulerar mellan Pyramiden och Barentsburg och kan förnya kontrakten.
Ett stycke ryssland i Norge. Sysslemannen i Longyearbyen är högsta myndighet. Norsk lag gäller och norska pengar används. En märklig del av världen är detta. Enligt Stein ägs inte Svalbard av någon nation. Det är ingenmansland som förvaltas av Norge.
Husse och Matte skulle mycket gärna vilja komma hit på vintern. Bergtagen kan man bli!
Söndagen är sista dagen här och Husse och Matte skall ta till vara på dagen väl. Ett vemod kan kännas. Här är så gudomligt vackert. Tycker Matte. Trots att högsta växt är ynka 10 cm. Arktisk tundra är vacker när den inte är platt och enformig. Här är inte platt och inte enformigt.