Måndag.
Matte tog en sväng runt kvarteret med hundarna på förmiddagen. Plötsligt stod en Bulldoggtik på vägen mitt framför Lapskflocken. Den tänkte inte flytta på sig och ensam var den. Tre Lapska började vrålskälla och Matte ropade till ägaren, som skymtade inne på tomten, att kalla in sin hund. Det struntade han i och Bullen satte fart rakt mot Lapskflocken, trots deras ihållande skällande. Svårt att tyda som annat än "KOM INTE HIT!" Vilket inte respekterades. Tre kopplade Lapska tikar kastade sig mot den okopplade Bulldogtiken, som inte stannade förrän hon var ca fyra meter framför Matte med förbannade hundar. Matte ropade igen åt ägaren, som åter ignorerade både Matte och sin hund. När Matte uppgivet slog ut med armarna och förklarade att Bulldoggen stod och blockerade vägen hämtade han in den. Att ropa funkade uppenbarligen inte, hunden måste ledas tillbaka hem. Ändå var den lösspringande ute på vägen. Matte tyckte att det kändes som en korkad idé att inte respektera en hund som så tydligt visar att den äger vägen. Matte hade inga planer på att försöka passera med sina hundar. Det finns hundägare och hundägare och denna hunds ägare ställde sig med armarna i kors och skällde ut Matte för att hon höll i fler hundar än hon kunde hantera. TVÅ hundar är vad du skall ha. INTE MER! Min skall inte vara lös på vägen för all del men du skall inte ha så många hundar! Hund och ägare hade klart tycke av varandra. Bredbröstade, runda och kaxiga.
Matte lämnade sedan området och tog med sig hundarna till idyllen vid Torpet. Där förberedde Matte en middag för träningsgruppen, som anlände medförande några hundar. Husse kom med bussen direkt från jobbet. Busshållplats sju minuter från stugan är lyx!
Träningsgänget satt sedan och åt och snackade hund på lillstugealtanen medan familjens tre tikar hade sällskap av en Lapskkille i taget. Killarna fick varva sinsemellan med att vara fria på tomten. Hela lag Gátchis och halva Larrys Lärjungar hade en hel del att snacka om inför lagtävlingen i oktober!
Husse, Matte och hundarna sov sedan kvar i torpet.
Tisdag.
Husse tog bussen till jobbet. Matte eldade i kaminen och åt frukost. Släppte ut hundarna på tomten och började plocka ihop. Ropade in hundarna och två dök upp. Násti lyste med sin frånvaro. Matte försökte vänta ut henne, men ingen Násti dök upp. Matte stökade vidare i stugan och tog sedan med sig ficklampan ut och lyste in under husen. Jomenvisst hade Násti gått in i lyastadiet efter löpet i somras. Där låg hon likt en bal isolering mitt under lillstugan. Måste kommenderas fram. Olydig när Matte ropade.
Matte tog på sig stövlar och en regnponcho och gav sig sedan ut i det stilla regnet på en skogspromenad med hundarna. Målet var att hitta sjön Älggreten. Några kilometer rakt väster om Lillbyn och här brukade månnga nu vuxna bada som barn. Men av dem i byn som Matte pratat med har ingen varit där på många år , då skogsavverkningar och sönderkörda stigar gjort sjön svår att hitta och att ta sig fram till österifrån. Matte har testat tidigare, men tvingats ge upp på grund av den onda höften. Nu var Matte på hugget och skulle testa ännu en gång. Matte kollade klockan och följde traktorvägen som blev en stig, som blev många stigar, som sedan mynnade ut i ris och grenar och kullvälta trädstammar. Men så fick Matte se vattenspegeln där nere! Varpå Matte noga kollade omgivningen för synminnen att orientera tillbaka till. Grå, rikt förgrenad och mossig torr gran, stor kullvält tall att kliva över. Matte tog sig ner till strandkanten och beundrade den gamla gården på andra sidan. Hit hade det tagit bara tjugo minuter. Matte kollade efter badstället och vände om. Kanske tio meter längre bort längs stranden. Aili tog täten och hade vilt i näsan! Vildsvin av spåren att döma, Matte strävade åt höger och Aili åt vänster. Modji åt blåbär och Násti lunkade efter.
I princip redan direkt när sjön försvunnit utom synhåll hade Matte börjat avdriften... Stigar fanns inga sista biten ner till sjön och inte hittade Matte tillbaka till någon bekant stig heller. Matte traskade på uppför med sina hundar, hur svårt kunde det vara? Men kände inte igen sig. Lyssnade efter trafiken, som är mycket gles på den här sträckan av kustvägen. Stördes av ett och annat flygplan. Matte gick österut mot vägen. Lämnande den långsträckta sjön i nord-sydlig riktning bakom sig. Men så dök mycket täta partier med planterad och oröjd skog upp. Matte kunde inte hålla riktningen och stigar existerade inte alls längre. Det blev bergigare och bergigare. Matte kunde bara konstatera att hon gått vilse. Totalt vilse om det inte vore för ljudet från enstaka bilar på asfalt. Matte måste gå tillbaka, gå runt, gå upp och gå ner. Bergigt och snårigt var det. Matte gick upp på branta berg för att orientera sig och tappade ljudet från bilarna bakom andra stora berg. Då kollade Matte riktningen på höjdsträckningarna, de går här i nord-sydlig riktning och de stora tallar som stod lite ensamt. Tjockt med grenar åt söder och betydligt mindre åt norr. Matte höll riktningen österut trots diverse omvägar på grund av oframkomlig natur.
Till slut valde Matte att gå neråt då vildsvinsspår syntes i den allt blötare marken. En stig dök upp och vildsvinsspåren ledde vidare mot gräsmark. Det var rimligt att de sökte sig till låglänt gräsmark. Nära gårdar. En stor gräsyta öppnade sig, en vit bil for förbi långt borta och ett hustak syntes. Yes! Matte tråcklade sig vidare och ute vid vägen dök en vägskylt upp. Matte hade hamnat i grannbyn Tallbacken strax norr om Lillbyn längs kustvägen. Matte valde bort asfaltvägen och gick med hundarna i gräskanten in mot skogen och hem. Jo då, Matte började med att be hundarna att "gå hem" när hon måste erkänna att hon var helt vilse. Men med alla stora ormbunkar och högt gräs och ris och fallna träd, upp och ner för berg, valde hundarna att hålla sig bakom Matte, som fick spåra. Smarta hundar! Kanske inte Modji för all del, som hela tiden envisades med att gå en meter till vänster om flocken. Varpå kopplet ständigt snodde in sig i vegetationen.
Medan Matte traskade vidare och visste att hon var vilse började det kännas allt mer pinsamt. Rubriker: "Medlem i MPS hundgrupp försvann med sina sökhundar", Äldre dam med tre små hundar försvunnen vid sin sommarstuga."
Matte som stod i hallen och funderade: kompass eller inte? Det blev inte. Innan hon begav sig ut med hundarna. Det fanns ju stigar! Jo tjosan! Mobilen var inte heller med, då den så här nära masten i Lillbyn har ovanan att stänga av sig. För stark signal.
Tillbaka till torpet kom Matte efter närmare två timmar och både hon och hundarna var rätt blöta och trötta. Matte tände i kaminen igen och delade ut rikligt med hundgodis, samtidigt som hon gjorde sig en mugg kaffe. Hundarna somnade snabbt spridda kring den gamla kaminen där veden knastrade hemtrevligt. Ute fortsatte det regna.
Familjen återförenades till middagen hemma i den lite större stugan. Husse kände sig uppenbarligen lite snuvad på ett skarpt sök efter familjen! I avsaknad av hundar, som Matte villat bort sig tillsammans med, hade han tänkt kalla in den superduktiga spårhunden - Nástisonen Epic!
Vilket inte behövdes då Matte i alla fall hade ett tekniskt hjälpmedel med sig i form av en hörapparat! Hon hörde trafiken! Samt kom ihåg vad hon lärde sig i Scouterna om träd och väderstreck. Men brillorna låg kvar hemma i regnvädret.