Lördag.
Ännu en solig vinterdag! Mycket snö och tretton minusgrader som varmast under dagen. Matte tog med hundarna på ännu en långpromenad i området och denna lördag var det många som var ute och promenerade i finvädret! Det blev många hundmöten längs vägarna!
Förra vintern var Dima nyinflyttad och ovan vid omgivningen samt ett år yngre. Oerhört mycket har hänt under året som har gått! Då måste Matte ha Dima kopplad i en hellänk, ett helstryp i kedja, för att kunna kontrollera honom på promenaderna. Han kunde slå knut på sig själv och kasta sig rakt ut i kopplet helt oförutsägbart. Med stor halk och fallrisk för Matte. Aili blev störd även hon av Dimas flygturer. Han flög upp i luften rakt framåt eller upp mot Matte när stressen slog in. Som när en bil passerade. Eller en hund. Eller ingenting alls synligt passerade - Dima fick en upphetsande vittring helt plötsligt och då fick han vingar. När Matte gick åt sidan och satte hundarna ner vid hundmöten och bilmöten och även möten med människor utan hund; kunde Dima rätt som det var kasta sig iväg i kopplet med ett jätteryck. När kopplet inte var oändligt och stryphalsbandet drog åt vände sig Dima mot Matte i ett jättehopp. Stress. En av orsakerna till att han inte mådde bra av att bo i lägenhet, med mycket trafik och människor tätt inpå för jämnan. Han behövde flytta ut på landet.
Redan till våren för ett år sedan kunde Dima få slippa sitt träningshalband i form av helstryp i kedja. Det hade fungerat som det skulle och Matte hade inte slagits eller dragits omkull av en stressad hund. Dima fick byta till ett halvstryp i textil och han hade lärt sig hur långt kopplet är och att alla fötter måste vara kvar på marken vid alla möten längs den smala vägen. Han hade lärt sig att alla hundar skall man inte hälsa på framför allt. Att bilarna inte kör på honom och att människor man inte känner inte är farliga. Räddningssökträningen har här gjort underverk. En kombiantion av många saker har fått Dima trygg i sig själv. Han har anpassat sig till ett nytt och annorlunda liv ännu en gång. På mindre än ett år flyttade han från den plats under en bil i södra Ryssland där han hittades två månader gammal, till ett shelter, till ett kärleksfullt hem i Sverige och sedan till den lilla stugan i skogen.
Vid lördagens hundmöten skötte sig både Dima och Aili exemplariskt! Stolt Matte! Vid varje hundmöte stannade Matte upp vid vägkanten eller i en infart, om någon plogad sådan fanns att tillgå. Matte satte hundarna på kommando och ställde sig själv som en skyddande skärm mellan hundarna och vägen, med ryggen mot vägen. Godisutdelning uppskattas, men är inget måste som distraktion längre. Social belöning räcker fint, när tjocka tumvantar hindrar snabb godisutdelning. En godisbit var i efterskott går lika fint. Eller inte alls. En berömmande Matte räcker långt många gånger. Inte någon enda av de mötande hundarna gick förbi utan kommentarer av något slag och ovilja att passera utan någon form av agerande. En stor svart hund kom till och med lös i ett kast bakåt och rusade fram till en oförberedd Matte med oförberedda hundar. En yster leksugen slyngel med bekant ägare och ingen tog illa upp. Dima hade mer än gärna stannat upp för en lekstund, men den ystre kallades snabbt in och lydde genast.
Matte kan se sin målbild vad gäller promenader med Dima förverkligad. Han sitter stilla och låter vad det nu är passera, utan att kasta sig i kopplet vilt och grovt skällande! En svart hund, osäker och med ett skall som en Rottweiler kastande sig i kopplet är inget som uppskattas av förbipasserande. Däremot kan Aili glömma sig och släppa ur sig hälsningsfraser när mötande hälsar i förbifarten. Stannar de upp vill Aili överrösta alla och hon vill hälsa på alla..... En social och lättskallad Lapsk Vallhund kan bli så där. Aili är tio år, mjuk och vänlig, brun och jättesöt och älskas av alla hon träffar. Härvid har hon på äldre dagar blivit en kopia av sin mamma Modji! Hon vill bli klappad av alla och många vill klappa henne och det föefaller bara vara Matte som störs av oljudet.
