Tisdag.
Tidningarnas julnummer planerades kring jul för ett år sedan, med fotograferande av juliga hem och miljöer. Texter skrevs utan att den som skrev hade kunnat förutse vad som komma skulle. Reportage och annonser, i tidningar och på TV, förbereddes för ett år sedan. Allt för stämningsfulla och juliga bilder - helst med snö.
Så kom det stora C.
Nu stämmer ingenting. Ernst förbereder släktkalas med mängder med godis, mat och julstämning, annonserna svämmar över med allt man måste köpa och alla julfester med många närvarande och hela släkten samlad. JUL åt alla och fest och gemenskap. Dessa mängder med mat som skall lagas och ätas.... Av vilka då kan man undra en dag som i dag. När beslutet om HÖGST åtta personer samlade ligger kvar och HELST så få som möjligt så långt ifrån varandra som möjligt och HELST INTE ALLS!
I våras trodde man nog att Julen 2020 skulle vara normal. Det är den inte. Tur att man inte visste då......
Smittspridningen ökar fortsatt och ALLA MÅSTE TA SITT ANSVAR! I gårdsbutiken i söndags var det INGEN som tog ansvar. Inte sjuttioplussarna och inga andra när de trängdes i den lilla lokalen i ladan så tätt att det inte gick att få in fler. Rent fysiskt. Det är som att läsa en ett år gammal veckotidning, där de nygifta kändisarna på bilden redan gått skilda vägar.
Man får göra det bästa av situationen och för Lapskflocken blir den enda skillnaden att besöket på Julafton av de två allra närmaste och käraste får ske på den ouppvärmda punschverandan och inte inne i stugvärmen framför braskaminen. Infravärmare räddar förhooppningsvis situationen. Någon syskonträff blir det inte denna jul. Den får anstå. Men allt som får anstå vet man inget om. Är man till åren så är man och somt kommer aldrig att bli av. Som tur är vet man inget om sådant i förväg. Som med det stora C.
Matte tog med hundarna ut i skogen och letade efter lite julpynt och en julklapp. Ett hemgjort klätterträd åt en innekatt planeras. En lämplig gren skulle hittas. Modji och Aili tyckte Mattes gåmönster var aningen märkligt. Inte följande stigar och med många stopp på för dem obegripliga ställen. Matte fotade den ena rotvältan efter den andra med spretande grenverk. Merparten av träden var granar stormfällda för snart två år sedan av Alfrida och deras grenverk erbjuder inte bra klätterträd åt katter. Annat än stående upprätt. Matte var ute efter knotiga tallgrenar och hittade en del. Ingen gren medfördes dock hem ännu, då såg saknades.
Om de två Lapska fick rå sig själva mycket på promenaden under måndagen, då de fick strosa koppellösa längs stranden, blev tidagspromenaden det motsatta. Kopplade hundar som helt måste anpassa sig till Mattes aktiviteter. Nu gick det inte alls att stanna och nosa var som helst och när som helst. Matte skulle titta och Matte skulle fota. Inte kom man så långt hemifrån heller, även om tiden hemifrån inte kändes alltför kort. På måndagen fick hundarna strosa runt, nosa och krafsa och Matte stod stilla och njöt av naturen, nuet och närvaron. På tisdagen njöt inte hundarna av naturen, nuet och närvaron när Matte letade kattklättergrenar. De hade barit väldigt tråkigt. Ge och ta tänker Matte och fördelar gracerna som det faller sig.
Viktigt är dock att hundar får chansen att vara hundar! Att de ibland får slippa koppel och kommandon och styrning och lydnad och sina människors påverkan! Totalt. De måste få chansen att få vara ifred utomhus och själva bestämma vad de skall göra då och då. Nosa, krafsa, gräva, spana, bara vara. Att tro att den lilla valpen automatiskt växer ifrån att vilja dra iväg bort från sin flock fungerar föga. Den blir allt djärvare och duktigare på att ta för sig med tilltagande ålder och drar oftast bara längre bort och är borta längre. En ung nyfiken hund på vift i sin ensamhet löper mycket stora risker att bli påkörd av fordon/tåg. Ett öde som drabbat alltför många självständiga och företagsamma nyfikna Lapska Vallhundar. För att en Lapsk Vallhund skall fungera inom renskötseln måste den kunna/våga ge sig iväg utom synhåll från sin förare. Men ha ett samarbete med sin förare!!! En Lapsk som klistar på föraren kan inte fungera i det den är uppfödd för sedan lång tid bakåt. Självständigheten och modet måste finnas där! I samarbete med föraren. Det är föraren som skall arbeta upp detta samarbete med sin självständiga hund.
Vänjer man sin hund, oavsett ras, vid att hålla ihop sin flock och hålla koll på sina människor och att inte hamna utom synhåll när den är valp, har den fått goda vanor redan som mycket ung. Då kan den få njuta av frihet under ansvar under sitt liv. Som människa får man ge sin hund goda förutsättningar för ett lite friare liv. Bra relation, bra kontakt och flockkänsla och stora ytor med fri sikt för viss frihet. Inga trafikerade vägar nära och inga järnvägar.
Att lära valpen inkallning med visselpipa som en lek är en bra start. Extremt värdefull belöning måste finnas till hands. En extremt närvarande förare som BARA har fokus på sin hund är ett måste. Inga kompisar och inga mobiler får distrahera hundläsandet. Man måste se på hunden hur och vad den tänker när man tränar den att vara lös med sin flock under ansvar.
Det gör sig absolut inte själv. Man får jobba på det.
Att hundägare tar bilen ut i skogen, släpper hunden och fikar i väntan på att den skall komma tillbaka vet Matte förekommer. Oavsett ras. "Jättepraktiskt" tyckte någon som regelbundet rastade sin Lapska på det sättet. I en förgången tid. I trakten gjorde en jakthundägare så och det gick bra rätt länge. Ända till en varg fanns på platsen. Han hittade hundresterna rätt nära parkeringen. Vargen gjorde inget fel. Den betraktade hunden som en inkräktare och ett hot i sitt revir.
Använd visselpipa och träna inkallningar.