Den senaste veckan försvann glädjen och skrivlusten och vardagen blev tung och obegriplig. Efter en dryg månad med sorg och tankar på livet och livets obegriplighet och varför.
En nära anhörig vaknade inte en söndagsmorgon i mitten av februari. Efter att ha gått och lagt sig som vanligt på kvällen. Hjärtat slutade att slå en tidig morgon. Hjälpen var snabbt på plats och hjärtat gick igång, men hade stått stilla för länge. Två dygn av väntan slutade med en dödförklaring. En tvåbarnsmamma som just fyllt 41 fanns inte mer. Obduktionen gav ingen som helst förklaring till det som skett.
Livet kändes helt obegripligt och i fredags var det dags för begravning. En kusin till Mattes egna barn. Mattes systerdotter. Man skall inte behöva begrava sina barn. De skall inte gå före!
Solen sken och det var vår och vackert. I den fullsatta kyrkan var det ljust och stämningsfullt. Men så fruktansvart tragiskt och sorgligt. Alla dessa unga människor. Alla små barn. Alla rinnande tårar. Alla snyftningar. All vacker musik och alla blommor. Den oändliga raden av alla som ville ta farväl.
Därefter en gemensam lätt måltid i solen utanför den gamla träkyrkan mitt på Södermalm. Alla dessa svartklädda unga människor och några gamla. Den generation som skall gå först. Matte fick frågan från en förbipasserande hundägare: "Är det kyrkan som bjuder?" Månne var hon hungrig. Att det var en begravning torde vara uppenbart - men icke.
Den vackraste och absolut sorgligaste begravning som Matte har varit på någonsin.
Livet går vidare och efter klädbyte tog Matte en neutraliserande hundpromenad i den nedåtgående solens sken. Hundarna. De som håller ihop oss och uppe.
Under helgen har Matte hållit igång fysiskt med långpromenader med hundarna och trädgårdsarbete. Tankarna har snurrat kring allt mellan himmel och jord.
Trädgården städas av Matte, lite varje dag och på måndagen blev stugan städad medan flocken befann sig i sitt andra revir. Aili och Dima njöt av en eftermiddag på den inhägnade skogstomten, då det själva fick bestämma vad de ville göra. Matte och Husse stagade upp staketet efter att tung snö tyngt ner fårnätet på ett ställe. Matte krattade kottar kring grinden där alla tallar gjort marken svår att gå på. Kottarna rullade under fötterna!
Tisdagen den första april för femtio år sedan föddes Mattes yngste son. Då var det tio minusgrader och snö i Stockholm.
Nu skulle han firas och då dagen var en vanlig arbetsdag hade Matte ordnat ett litet överraskningsfirande med den närmaste familjen. Jubilarens hustru såg till att han fanns på plats på angiven tid vid Waxholms Hotell, för en gemensam middag med sin äldre bror, sin mor Matte och hennes gubbe Husse. En trerätters middag med utsikt över hamnen och båttrafiken till och från skärgården, samt Stockholm i det avtagande solljuset, blev ett bra firande!
Glädjen hade kommit tillbaka i Mattes liv.