Sedan Gázzi 9 månader gammal anlände till Matte hösten 1998 och omedelbart införlivades i den träningsgrupp Matte var en del av med sin Husky/Schäfermix, som var en certifierad räddningshund, har besökare kommit med på träningar för att lära sig lite om rasen Lapsk Vallhund som arbetshund.
Då fanns det en endaste person som man kunde hänvisa till, utanför renskötseln, som kunde berätta för Matte om rasen som arbetshund. Hur man bäst nådde bra resultat när man utbildade och tränade en Lapsk Vallhund. Denna någon hade tidigare kört Schäfer i brukset och hade bytt ras till en Lapsk Vallhund. Matte ringde upp och fick tips! Många bra tips och det bästa tipset var att absolut inte jämföra med hur man utbildar och tränar en Schäfer, för ett gott resultat! "Tänk inte Schäfer! Detta är något helt annat!"
Då Matte hade kört upp en Husky/Schäfermix till räddningshund och var mycket nöjd med resultatet, var det inte alltför svårt att snabbt se att Lapska Gázzi definitivt inte skulle tränas som en Schäfer. Att utbilda Gázzi till räddningshund visade sig vara en mycket större utmaning än att utbilda en Husky/Schäfermix! Gázzi lärde Matte väldigt mycket! Som Matte sedan försökt dela med sig av, till dem som varit intresserade.
Denna någon, som lärde Matte att inte tänka Schäfer när man utbildar och tränar en Lapsk, råkade Matte för första gången stöta på som stationsansvarig på en tuff sökuppgift, på årets Lagtävling för sök- och räddningshundar! Inte mycket snack hanns med desvärre, men att glädjen var stor när totalt fem Lapska Vallhundar deltog i två lag på årets tävling gick inte att missta sig på!
Varför Matte betonar olikheten mellan dessa raser är för att alltför många förefaller ha en bild av en Lapsk Vallhund såsom varande en Schäfer i litet och behändigt format! Då blir det väldigt fel. Det är två totalt olika typer av hund! De tillhör olika grupper och Lapsk Vallhund är en polar vallhund av urhundstyp. En i grunden självständigare hund än en Schäfer. En Lapsk tänker själv och löser problem ensam utan inblandning av sin förare. På gott och ont. Får de inget jobb skaffar de sig gärna ett. Alla hundar beöver mental stimulans och de Lapska kräver utmaningar för att bli stimulerade på rätt sätt. Det får inte bli för enkelt och förutsägbart, för då blir det tjatigt och tråkigt och motviationen minskar. Det finns naturligtvis undantag, som alltid, men en Lapsk med kapacitet att klara rasens ursprungliga uppdrag inom renskötseln, måste ha självständighet och mycket motor och envishet. Jävlar anamma krävs för att vara kapabel att flytta ett gäng renar! Samt ett bra skall.
Gillar man inte smarta och självständiga hundar som tänker själva och som löser olika problem själva och som har mycket motor och som har lätt att ta till skall, är nog inte en Lapsk den ras som passar bäst. Måtte rasen behålla sitt epitet som en arbetande hundras och måtte de Lapska även i framtiden vara hundar som efterfrågas inom renskötseln! Som alltid och som inom alla raser ser man med åren en långsam uppdelning där det dels avlas medvetet på kända arbetsegenskaper och dels på alllmänt trevliga, lugna, hundar, som nöjer sig med att gå på skogspromenader. Utan minsta kännedom om vad avelsdjuren kan prestera utöver att gå i terräng.
Rasen är mycket heterogen och det kan skilja väldigt mycket mellan olika individer. Vill man ha en hund att jobba med bör båda föräldradjuren ha visat att de har god arbetskapacitet. Avkomman kan bli en kopia av sin mor såväl som av sin far. Inte en mix 50-50 av båda. Vill man ha en hund att jobba med av en viss ras säger det inte mycket om rasen när man besöker en eller ett par hundar i deras hem. Trevliga hundar som gillar alla människor, eller hundar som inte gillar alla människor, är väl vad man då kan upptäcka.
Vare sig det varit aktuellt med egna valpar hemma eller inte har Matte, Husse och träningsgruppen i alla år välkomnat enstaka studiebesökare för att lära sig mer om vad en Lapsk Vallhund är, i fråga om arbetskapacitet. Vilket lika ofta resulterat i att man fortsatt fundera på att skaffa en Lapsk träningskompis, som att man insett att detta är inte vad man söker. Det är för mycket hund. Det är ju bra om någon enda blir varse detta innan ett felköp är ett faktum. Alltför många Lapska har Husse och Matte fått beskrivna för sig som problemhundar. Redan som valpar ibland! När det bara varit fullständigt normala Lapsk Vallhundvalpar! Eller som tonåringar, där man bara sett problem när Husse och Matte sett en stor potential.
En jämförelse mellan en kull Cockervalpar och en jämnårig kull Lapskvalpar på tre veckor kunde göras för många år sedan. De båda kullarna föddes med ett par dagars mellanrum på var sin sida av vägen i skogen. När Cockermatte besökte Lapskmatte och fick se Nástis fyra valpar i köket utbrast hon förskräckt, efter att ha blivit "anfallen": " Men det är ju som en flock vargvalpar!" Fyra valpar bet henne i fötterna. När Matte besökte Cockerkullen var hon definitivt benägen att hålla med. Det var två kullar av olika arter. Den ena vild och den andra tam.....
Många verkar bekymra sig över att deras Lapska småttingar redan som nyligen hemflyttade "ställer till problem", genom att bitas..... Man ser ett problem i att en tio veckor gammal valp biter i allt? Man skapar tyvärr ofta problem genom att av okunnighet se normala beteenden som onormala. Man behöver hjälp redan efter två veckor med ny valp i huset. Om några månader kommer puberteten och en Lapsk Vallhund kan ofta inte betraktas som vuxen förrän vid fyra års ålder.
Icke att förglömma: Lapsk Vallhund är en arbetande hundras av urhundstyp. Inte en Cocker Spaniel. Inte heller en Schäfer. En smart och självständig hund som mognar sent, men i gengäld ofta lever frisk länge. Tänk efter före och ta reda på vad en Lapsk Vallhund innehåller i form av motor och energi.
Fall inte för utseendet! De är farligt söta för sitt eget bästa. Lapsk Vallhund - en självständig arbetshund med ett bra skall.
Modjis son, Ailis kullbror Runne på jobbet, oktober 2020
Modjis mamma Násti
Nástis mamma Gázzi, första Lapska räddningshunden i Sverige.
Gázzi på räddningskurs med Matte.