Fredag.
När Husse gav sig iväg hemifrån, tog Matte med sig hundarna på en promenad upp till sjön Hoven vid vägens slut, femhundrameter uppströms bäcken som rinner genom Lapskreviret. Solen sken vid middagstid, men lågt stående blev ljuset milt och varmt ut över den lilla skogssjön i norr. Under natten hade temperaturen sjunkit rejält i fullmånens sken och bitvis var det halkigt över de slingrande tallrötterna på udden ut i sjön. Matte var försedd med "spikskor" och kände sig ändå rätt säker på fötterna där hon traskade med Modji och Aili. Naturen liknar ett stycke skärgård och har så varit när inlandsisen drog sig tillbaka. Skogssjöarna i trakten är rester och en skarv mellan skärgård och inland.
Fotona är från tidigare promenader andra årstider. Klicka för större bilder.
Matte gick utan brådska och de kopplade hundarna fick nosa ungefär så mycket de ville. Matte njöt av naturen, av att kunna gå, så här på årsdagen efter den andra höftoperationen. Att kunna gå är livskvalitet. Att kunna gå i terräng ute i naturen en gåva. Matte är lyckligt lottad. Bara för att man kan byta ut både höfter och knän är det ingen självklarhet att det går. Många tvingas åldras med starka smärtor och svårigheter att gå.
Matte sprang nog lite onödigt mycket med hundarna nyligen och får nu tänka sig för lite bättre och undvika framtida överansträngningar. Men euforin vid vänstervarvande var stor och resultaten blev fina vad gällde hundarna. Testar man inte sina gränser vet man inte var den yttre gränsen går. Nu gick Matte i ett tempo lämpligt för hundarna för noggrant tidningsläsande, längs en sträcka där många hundar går. Stoppen var täta och Matte fick många tillfällen att bara stå stilla och förundras över utsikten över den helt runda skogssjön, med en radie på femhundra meter. Visst brus från E18/Norrtäljevägen hördes nu när lövträden stod kala och ingen snö dämpade ljuden, påminnande om närheten till både Stockholm och Norrtälje. Hit till sjön hittar dock bara närboende och inga hus har byggts inpå ständerna. Ingen väg leder hela vägen fram till sjön.
Den smala stigen leder längs den bergiga södra sidan av sjön och fritidshus finns utom synhåll från den södra stranden. I norr finns stora våtmarker och skog som sträcker sig ända till Norrtälje. Även österut är skogen obruten ut mot kusten. Varför det var just här en vargfamilj etablerade ett revir för några år sedan. Naturreservat finns intill och vägarna är mycket smala och få i området. Men en motorväg i väster och Östersjön i öster begränsar och vargarna försvann. Någras försvinnanden är kända, de vandrade västerut den väg de kommit. Tikens öde är "okänt", då sändaren plötsligt tystnade och alla spår upphörde. I bygden rådde mycket olika åsikter om huruvida vargarna var välkomna eller ej. Som så ofta - jägare mot övriga. Inte ens alla djurägare ville bli av med vargfamiljen. Däck skars sönder och hot uttalades i media. En och annan varg passerar och under hösten påkördes en hane och avlivades.
Matte gick där i sina tankar och kände sig priviligierad. Nöjd. Det är inte alltid så fel att behöva slå av på tempot och inte alltid ta en powerwalk för fysiskt välbefinnande. Det kändes gott på insidan att gå över bergknallarna längs stranden, med de två nosande Lapsktanterna! Under natten hade en tunn ishinna lagt sig över hela sjön, så när som på ett mörkt och öppet stråk, som skar som ett svart streck rakt ut från utflödet i sjön. Den isiga ytan var obeskrivligt vacker, i den lågt stående solens gulrosa sken! Vattnet hade inte bara frusit och ytan var inte bara hårt vatten! Matte har sällan sett något liknande och inte var mobilen med kamera med på promenaden. Avsiktligt, då Matte inte alltid vill vara nåbar. Vill vara helt ensam ute i naturen utan minsta påminnelse om eventuella "måsten". En kamera saknade Matte nu. Mycket.
Ytan på sjön var som målad med siden! Stora svepande penseldrag med en bred och grovborstig pensel hade dragits med en sidenmatt färg. En mattblankskimrande färg som skiftade magiskt i alla nyanser av varmgult och varmrosa! Penseln hade förts kors och tvärs i långa och korta svepande drag. Mötande varandra och korsande varandra och ett sådan tyg i en klänning värdig en nobelfest, hade uppskattats av mången deisigner och kund. Eller en sådan vägg målad någonstans hade fått betraktare att stanna upp. Tror och hoppas Matte. Det var så obeskrivligt vackert och medan hundarna nosade mycket noga blev Matte stående.
Solen sjönk och färgen skiftade i mer rött än rosa och de gula tonerna klinagde av. Ett skådespel som ett uppochnervänt norrsken utspelade sig över hela sjöns yta. Detta förtjänade en större publik.
Här stod tanten på berget i sin slitna skogshuggarjacka i rött, med sina av allt det vackra helt ointresserade hundar. Helt ensam. Det var mäktigt.
En hundpromenad vid sjön i vackert höstväder, i fullt dagsljus, i början av november nedan. Inte så grått och trist alls - trots månadens namn!
