Helgen har ägnats åt rensning i trädgården. Matte kände sig låg efter att knuffats hit och dit, när hon dristade sig att tro att hon nu som 70+ skör och skyddsvärd sakta kunde börja göra som alla som är 70- och vistas bland andra människor - med coronaavstånd. Det gör saker med en gammal tant när hon ena dagen knuffas hit och andra dagen knuffas dit (knuffas på riktigt!) och dessutom får höra att hon inte syns! På riktigt INTE SYNS! Vadå fysiskt avstånd?! Inte var det hållande av fysisk distans när först en medelåders man använder sin stora mage för att tränga undan Matte och en ung kvinna sin stora rumpa för att knuffa undan Matte. Men har man inte sett människor 70+ på fyra månader, kanske man inte ser dem när de åter dyker upp i det offentliga rummet. De som är någons mamma och pappa, mormor, morfar, farmor, farfar och som man i intervjuer påstod sig sakna så väldigt mycket när man inte fick träffas.Bitter? Icke då! Bara less och konstaterande faktum. Burdust undanknuffad två dagar i rad.
För att fokusera på annat än varande i vägen för yngre människor ägnade Matte sig i helgen åt sin trädgård och åt att träna hundarna i avståndslydnad och lite intensivt gående så fort som möjligt. Att trötta ut sig fysiskt och koncentrera sig på bra hundträning får hjärnan att spåra in på bättre spår. Väldigt många fulla vattenhinkar bar Matte och mängder med överblommade perenner klipptes ner, givande plats för knoppande höstflox. Blomtyngda rosgrenar bands upp.
Modji och Aili samkördes i avståndslydnad, deras eget påhitt! Vilket peppade den ena och dämpade den andra. Tänk så bra det är med självständigt tänkande hundar!
Matte får med jämna mellanrum förfrågningar om hur det är att ha en Lapsk Vallhund, hur en Lapsk Vallhund är. Varvid det naturligtvis är den egna erfarenheten av fyra Lapska i fyra generationer i räddningssökträning som styr svaren. Den första Lapska var nio månader gamla Gázzi, född 1998, som behövde ett nytt hem med mer styrda aktiviteter för att kanalisera sin energi. Sedan dess har det tränats räddningssök och annat varje vecka med Lapska Vallhundar. Dessförinnan med två Husky/Schäferkorsningar. Inte bara de egna Lapska, oftast även med Lapska uppfödda här. Minus någon enstaka vecka då snöoväder förhindrat bilkörande. Det blir så många veckor och träningstillfällen i rad att tanken svindlar! Men även en hel del erfarenhet av att utbilda och träna Lapska Vallhundar. Vilket svaren till dem som vill ha information om rasen naturligtvis präglas av. Konstigt vore det annars. Självklart blir svaren annorlunda om man frågar någon annan. Var och en har sin erfarenhet och sin upplevelse, baserad på vem man är och vad man gör med sin hund. Här betraktas rasen som en arbetshund och de egna hundarna har tidvis använts i skarpa sök efter försvunna människor. Andra har sina Lapska som följeslagare på promenader och vandringar. Då rasen är mycket heterogen och individerna skiljer sig åt mycket, genererar det många olika skildringar och intryck av "hur en Lapsk Vallhund är".
Vill man lära känna en hundras av arbetskaraktär, för eventuellt inköp, torde det inte säga mycket om man bara följer med någon med en Lapsk Vallhund på en promenad! Inte heller säger det något alls om rasen om man kommer hit och klappar våra sociala hundar liggande framför braskaminen eller på gräsmattan. Mer än att det är ett himla skällande när besökare kommer. Det absolut enda som kan säga något om en arbetande hundras kynne och kapacitet är att se så många individer som möjligt på träning och under aktiviteter! Är man inte intresserad av en arbetande hundras med dess krav på aktiviteter som stimulerar både kropp och knopp skall man inte köpa en Lapsk Vallhund. Det finns oerhört många raser som fungerar hur bra som helst som robusta sällskapshundar.
Om tillräckligt många efterfrågar Lapska Vallhundar med goda arbetsegenskaper finns en chans att dessa egenskaper bevaras i rasen. Rasen får förbli en ras duglig för renskötseln och därmed jämförbara områden där hundar behövs i människans tjänst.
Om tillräckligt många efterfrågar Lapska Vallhundar som är lugna med "väl fungerande avknappar" utan minsta intresse för väl fungernande påknappar och bara vill ha en robust hund av urhundskaraktär som sällskapshund, vattnas de goda arbetsegenskaperna hos rasen ur. Sådant går förfärande fort på några generationer tyvärr. Ännu en ras läggs till listan på före detta arbetsraser dugliga för krävande utbildningar och arbeten i människans tjänst.
Avlar man på individer med känd arbetslust och kapacitet och känd mental status har man möjlighet att bevara rasen som en arbetshund. Avlar man på individer utan känd arbetslust och arbetskapacitet samt utan känd mental status har man ingen aning om huruvida det finns några rastypiska arbetsegenskaper att föra vidare.
I den bästa av världar önskar Matte att man om tjugo år kan köpa en lika bra hund som Gázzi var. Den första i rasen som blev räddningshund i Sverige. Gázzi var inte lätt! Men hon var en väldigt bra hund! Hon lärde sin Matte väldigt mycket.
