Måndag.
Nattens fjorton minusgrader blev till sju mitt på dagen. Vägen var fint plogad och inte hal. Husse var ute och skottade bort den senast fallna snön och Matte och hundarna gjorde honom sällskap. Modji och Aili håller sig där det är skottat, då ett snötäcke på en halvmeter inte lockar att ta sig fram i. De försvinner i snön! Att de inte vill gå fram till staketet när någon passerar gör inget, då höjden på staketet reducerats med denna halvmeter.
Vackert var det och skönt var det att komma ut efter en dag inne i stugan medan snön vräkte ner. Eftersom tö väntar redan i dag under tisdagen, med efterföljande minusgrader till kvällen och ännu en ny kall natt och sedan halka, kände Matte att här gällde det att leva i nuet och passa på att ta sig en kryckpromenad på vägen!
Hundarna blev lite brydda, när Matte lämnade reviret och med raskare takt än på väldigt många månader förflyttade sig bortåt vägen. Underlaget var fint för Icebugs och broddade kryckor och Matte kunde ta ut stegen fint! Fick feeling och traskade på utom synhåll för hundarna. Som hade sällskap av Husse, men inte var vana vid att Matte gick iväg så där fort och på promenad på vägen UTAN DEM!? Matte går lätt vidare av bara farten, men var nu noga med att inte gripas av hybris och överskrida vad som var lämpligt. Efter att ha passerat två grannfastigheter norrut, vände Matte åter och fortsatte förbi Lapskreviret i sydlig riktning. Till hundarnas oförställda förvåning! De satt vid grinden och väntade och fick se Matte krycka sig förbi i ganska rask takt! "Matte springer!" Kommenterade Husse. Men det var väl att ta i. Normal promenadtakt och lika mycket tyngd på båda benen var väl en mer korrekt beskrivning. Kommen bort till nästa infart vände Matte igen och stannade till strax innan tomtgränsen. Nu var hundarna brydda och halsarna sträcktes ovan snön för att de skulle kunna ha koll på Matte från sin position i den uppskottade gången mellan hus och lillstuga.
Matte parkerade kryckorna djupt nerstuckna i plogvallen och med stelfrusna fingrar tog Matte några bilder på Lapskreviret utifrån vägen. Stugorna låg så fint nerbäddade i snön och med berget bakom var det svårt att urskilja var taket slutade och berget började. Det såg ut som en fin skidbacke som började bakom huset och slutade med ett uthopp ner i trädgården. För en som ägnar sig åt att snurra i luften med skidor eller bräda under fötterna. Matte hade inga planer på att testa och nöjde sig med att titta och fota allt det vackra runt omkring.
Till slut återförenades flocken och hundarna var nöjda. Stående stilla och stadigt kunde Matte sedan bistå Husse lite med skottandet och lyckades frilägga några buskar intill grusgången. Snön var hårt packad av snöslungan och så mycket mer än god balans och armstyrka krävde inte insatsen. Men det kändes väldigt skönt att kunna stå där med en snöskyffel i händerna i stället för kryckorna! De fick vara parkerade tillräckligt länge för att Matte skulle få känslan av att det fungerar bra med läkningen och rehabiliteringen. Men att gå utan två kryckor utomhus tänker Matte inte göra än på drygt två veckor, enligt order. Det vore dumt. Stå helt stilla på fast mark är en annan sak.
Kylan började bita i både fingrar och tår efter en timme utomhus och hundarna tyckte att det var rätt beslut när den samlade flocken gick in stugvärmen och fikade framför brasan.
Klicka för större bild.
