Torsdag.
Läget kändes som om det var under kontroll. Kvar på listan var griljering av skinkan och glacering av pepparkakor. Förmiddagen ägnades åt skinkan och lite annat vardagspyssel i stugan.
Matte mindes alla stressiga jular som ensamstående morsa till två söner och heltidsarbetande och mer än det som dagmamma. Vissa dagar var det arbetsdagar från sju på morgonen till sju på kvällen och inte minst dagen före julhelgen och påskhelgen. När någon förälder antingen frankt aviserade vid lämnandet att "i dag hämtar jag inte förrän klockan sju och det får du helt enkelt finna dig i!" Eller bara inte kom och hämtade sitt barn som avtalat. Man ville få egentid utan barn för att handla och annat. Mattes egna barn fick "helt enkelt finna sig i" att deras egen mamma var upptagen av jobbet senare än vanligt och att deras egen jul inleddes med mer stress än nödvändigt. I en tid då man inte kunde köpa skinkor som redan var kokta, utan skulle kokas eller ugnsbakas dagen innan Julafton. I brist på bra förvaringsutrymmen. I en annan tid. Som känns väldigt nära i minnet och ändå så avlägsen. Tankarna fladdrar och far när man pysslar med lite av varje som är julrelaterat.
Skinkan ställdes i uterummet för att svalna och Matte tog med hundarna på en långpromenad i området. Isfläckarna var många men syntes väl på vägen. Spikskorna bet där så krävdes och vägarna låg öde. Så dök en bil upp och saktade in och stannade ovanligt hänsynsfullt vid mötet med Matte och de båda hundarna. Rutan drogs ner och ett mycket bekant ansikte dök upp! En gammal hundkompis höll på att flytta in ett stenkast från Lapskreviret. Huset hade dykt upp på Hemnet och kändes helt rätt tydligen. Två medföljande barn hade sett Aili och Dima och undrade över rasen och deras far hade raskt svarat: "Lapsk Skallhund!" Ett namn som kändes adekvat vid ett gemensamt skarpt sök för många år sedan. När polisen närvarade och två Lapska Vallhundar var lite väl taggade i söksituationen på en Finlandsfärja. Den skulle sökas igenom under den halvtimme den låg vid kaj. Lastning och lossning vid den port där hundekipagen avvaktade order och Násti och Modji höll på att koka över inför sökuppgiften i den minst sagt bullriga miljön. De var så ljudliga att en stressad polis kände sig tvingad att beordra Matte att få tyskt på hundarna! Pinsamt.
Vid hemkomsten släpptes hundarna lösa som vanligt på tomten. De började kuta runt och jaga varandra, men avbröt snart då de själva märkte att underlaget var olämpligt. Det var för halt. De testade den lilla infiltrationskullen där snön låg kvar djup och lekvänlig men inte inbjöd till så höga farter som de vant sig vid på gräsmattan. Aili valde att gå in, men Dima ville vara kvar ute med Matte, som äntligen tog tag i att få undan frusna blommor som blivit kvar i uterummet. Från blommande luktärter till luktärter med blommor infrusna i is gick det väldigt fort! Isklädda pelargoner och ännu har pilen vid växthuset sina gröna blad kvar. De föll aldrig av. Bara Matte och Dima ute på tomten inbjöd till inkallningsträning. Nu lystrar Dima till visselpipan och kommer när Matte blåser i den! När han flyttade in för några veckor sedan, sprang han åt andra hållet och tyckte att ljudet var skrämmande. Gång efter gång kom Dima snabbt, när Matte inte såg honom och visslade på honom. Ibland var Dima bakom huset och grävde nog lite och ibland gick han i vattnet som täcker isen i bäcken framför huset. Dima älskar vatten! Det blev en mycket bra utevistelse med bara Dima och inkallningsträning och skvallerträning när någon passerade på vägen utanför tomten.
Dima får stifta bekantskap med mycket nytt så här vid jul. Hans första egentligen. Han föddes i oktober men hittades i december. När i december vet inte Matte, men skall försöka ta reda på nu när kontakt etablerats med en som haft ansvar för honom i Volgograd. Doften från griljeringen av skinkan var intressant tyckte Dima. Även doften från pepparkaksbaket häromdagen. Nu kom pepparkakorna fram igen på kvällen och skulle glaseras. Hela matbordet i vardagsrummet fylldes med kakor förbjudna att undersöka närmare. Dima lyssnar bra på vad man får och inte får. Han glömmer ibland. Det är mänskligt. Han är bara ett år och har nyss flyttat in. Han slog sig ro tillsammans med Aili, medan Matte pysslade med sitt. Men Dima drog sig så småningom tillbaka ensam och gjorde kväll i sovrummet. Han förefaller känna sig trygg och har hittat sina favoritställen i stugan. Den egna bädden i Mattes sovrum är en bra plats för att gå och lägga sig för att sova, efter en dag med många intryck.