Måndag och vardag.
Lapskfamiljen tog en tur i det vackra vintervädret, för att se till sin lilla torpstuga längs kustvägen mellan Åkersberga och Norrtälje. I Vettershaga närmare bestämt. Isen har börjat lägga sig i skärgården och det var väldigt vackert längs vägen. Men Husse och Matte kunde konstatera att ingenstans var det lika mycket snö som hemma vid den lilla stugan i skogen! Det måste ha varit ett synnerligen lokalt och ymningt snöfall som på julaftonskvällen bäddade in området i ett mjukt snötäcke, ända upp till grantopparna.
Torpet låg så fint där i södersluttningen och inga träd hade fallit i de stundtals kraftiga vindarna före jul. Hundarna kollade reviret och Husse lammnätet runt tomten. Matte kollade kökslådorna och ingen mer mus hade döden dött där. Det var helt luktfritt och fint. Lite musskitar, men inte som vid sista besöket på långa vägar. Nu är det lika kallt i stugan som utanför, så att krypa inomhus är ingen större fördel för smågnagarna.
När allt var kollat och hundarna föreföll ha gjort vad som var viktigast var och en på sitt håll, återsamlades familjen vid grinden för en gemensam promenad med lösa hundar bortåt skogen. Nere på den gamla bandyplanen hittade de diverse ätbara saker, vilka förmodligen bestod av mestadels harpluttar. Solen försvann tidigt ner i skogen och familjen återvände hem till nästa stuga i nästa skog. Som märkligt nog är densamma, men från två olika håll. Det finns stora sammanhängande skogar bara några mil utanför Stockholm.
Husse är långledig och som vanligt pratas det mycket hund vid matbordet och under bilturerna. Ovanstående rubrik får kanske de flesta att förvänta sig att Matte nu kommer att skriva om hundrädslor. Spökåldrar, förvärvade och medfödda hundrädslor.
Men icke då! Husse och Matte förundras över hur vanligt det är bland djurägare att oroa sig för en sådan himla massa olika saker i vardagen. Det känns som att för många försvinner mycket av djurägandets glädje i en massa bekymmer och orosmoment och konkreta rädslor mer eller mindre hela tiden. Vad är det som gör att vissa djurägare igen och igen hamnar i en situation med återkommande veterinärbesök, utredningar och medicineringar. Provtagningar och ingrepp. Som många gånger aldrig leder till några diagnoser. Vad är det som gör att vissa djurägare ständigt bekymrar sig om vad och om hunder äter. Vad den eventuellt skulle kunna må dåligt av, bli sjuk eller dö av? Vad är det som gör att vissa djurägare nästan aldrig oroar sig och låter sina djur leva livet och stoppa i sig lite av varje och ändå uppnå höga åldrar utan provtagningar och utredningar och bara behöver uppsöka veterinär vid konkreta skador/olyckstillbud och tydliga symptom på konkreta sjukdomar? Samma djurägare med djur efter djur i båda kategorierna.
Under många år med många kontakter med olika djurägare, konstaterar Husse och Matte att det finns ett mönster i detta. Vissa har alltid bekymmer med sina djur på olika sätt och vissa har det ytterst sällan. Vissa oroar sig för det mesta och vissa knappast alls.
I en pågående diskussion på FB är det pinnätande och grisöron som är farligt för närvarande. Men varför göra en grej av att hunden vill tugga på pinnar? Kan man inte bara förbjuda jycken att stanna och tugga i sig pinnar i stora stycken? I stället för att byta och trixa och som sagt göra en grej av det hela. Nej, loss eller tack, spelar ingen roll. Ett förbud är ett förbud. Ge den något annat att tugga på än grisöron om det känns osäkert eller lägg dem i frysen. Hundar har ett behov att få tugga och de måste få tillgång till något att tugga och gnaga på för god tandhälsa. Det finns ju hur mycket som helst att välja på som är fullständigt ofarligt om man är orolig. Vad är problemet? Rädslorna. För många djurägare är väldigt mycket väldigt farligt och det kanske är så att lite mer is i magen och lite bonnförnuft skulle förenkla djurinnehavet en hel del. Man skulle kunna släppa en del av rädslorna och ge sig mer tid att njuta av att vara djurägare.
Det är farligt att leva helt enkelt. Den miljö Husse och Matte tränar sina hundar i, innebär ett ständigt risktagande om man ser det så. Under 20-30 år med hundar i räddningsträning med farliga träningsplatser med diverse farlig skit på marken har endast två olyckor drabbat två av hundarna.
Man kan ramla ur sängen och bryta nacken.