Fredag.
Vädret var fint och Lapskflocken begav sig till golfbanan, för en långpromenad på mjukt och behagligt underlag. Både Husse och Matte stavgår för motion och för rörelse i hela kroppen. Med stavarnas påskjut får man bra rytm i gåendet och nu var nog Mattes överansträngda artrosknä färdigvilat vad det verkade. Att vänstervarva på äldre dagar med slitna artrosleder kostar på och man får betala ett pris. Men går det bra så kan det ju vara värt det. Att vägra inse hur gammal och sliten man är, är också ett sätt att hålla kroppen igång. Förträngning eller förnekande eller bara skygglappar för naturens gång kan man komma långt med.
Den här dagen kom delar av Lapskflocken hela vägen bort till slutet av banan, mot naturreservatet i söder. Husses diskbråck begränsar farten på gåendet, varför han genar på lämpliga ställen och låter Matte och hundarna älga på en längre sträcka. Vilket ger en ypperlig möjlighet för lite budföringsträning. Vilket Matte glömt att skriva hittills, då det blir en del av gåendet och av promenaden vid varje golfbanepromenad.
Vid två tillfällen på den här drygt timslånga promenaden uppstod mycket bra tilfällen för budföring. En förutsättning är att man ser hela budföringssträckan, då golfbanan är ett populärt ställe för hundägare i trakten att traska med lösa hundar på. Det är kuperat och upphöjda utslagsplatser skymmer sikten. Ingen vill att det sker ett möte mellan hundar i full fart på träning och okända hundar ute på promenad och kanske flera hundar lekande med varandra. Av hänsyn till samtliga inblandade hundar och hundägare bör man ha sträckan väl synlig, innan man skickar iväg hundarna ensamma i full fart.
Matte har börjat utöka sträckan i och med att farten i benen ökat, för att hundarna skall få springa lösa så mycket som möjligt här, där förhållandena är idealiska. Under den period som banan är stängd för golfare. Den tid när hundar får vistas lösa - under kontroll i naturen. Ett visst lydnadsmoment blir det för hundarna, när Husse avviker och tar en annan riktning än de själva och Matte. De får aldrig sticka vare sig från Matte eller till Husse utan tillstånd eller skickande på en budföring. De brukar fråga noga om de verkligen skall låta Husse dra iväg ensam utom synhåll och inte valla tillbaka den flyende flockmedlemmen. Matte gick en extra sväng skymd bakom en skogsdunge och både Modji och Aili följde Matte fint hela vägen. För att vid klar sikt ute på de stora öppna gräsytorna skickas på en första mindre budföring bort till Husse. De skickades sedan tillbaka till Matte och följde därefter Matte bort till platsen där Husse väntade.
Flocken vandrade sedan tillsammans söderut mot det stora naturreservatet, men den sista biten fick Matte gå ensam med Modji och Aili. Bort till den punkt där en yttersta utslagsplats finns och där de två Lapska vid det senaste besöket stötte ihop med en lös hund med förare. Här är det bara en smal gräsremsa och skogen står tätt inpå på tre sidor. Matte var nyfiken på varifrån hundägare anslutit till golfbanan, då det vid ett flertal tillfällen dykt upp lösa hundar med förare här där banan slutar. Som från tomma intet och en nyfiken Matte ville nu försöka hitta en eventuell anslutande stig in i skogen. Den som söker finner och här var hundarna till stor hjälp. De satte nosarna i backen och med ens hade de glömt reglerna vad gäller det låga elstängslet som skall hålla vildsvinen borta. Aili tog med stor självklarhet ett skutt över de vita banden och gjorde ett spårupptag längs en knappt synlig stig. En meter hann hon innan Matte hann påpeka det olämpliga i hoppet över stängslet. Modji satte nosen mellan de vita banden och vittrade med lång hals inåt skogen. Även hon visande tydligt var en liten stig försvann in. Det var mycket uppenbart att elen inte var påslagen på stängslet. Matte ville få en helhetsbild och använde telefonens gps för en kartbild. Jodå, fortsatte man bara rakt söderut så skulle man hamna vid ett vägslut i ett nät av smala grusvägar, kring sjöar med en och annan lite stuga utspridd i skogen. Kanske var det därifrån enstaka hundägare vandrat norrut?
Att testa denna stig fick vänta till ett lämpligare tillfälle, när ingen Husse väntade i fjärran. Han syntes som en mycket liten gul prick, i slänten mot berget som klyver gräsytorna i rakt nordsydlig riktning, som överallt i trakten. Modji och Aili skickades på en budföring, iväg över de stora ytorna och bort till Husse som var mottagare. Där belönades de och skickades sedan tillbaka till Matte. Utan budföringsrullar och utan budskap, annat än att de gjort som de blivit ombedda. Husse var åter involverad och flocken var samlad. Så här halvvägs på promenaderna är hundarna väl uppvärmda och skaderisken när de drar iväg tillsammans en längre sträcka med tävlingsinstinkten påslagen minskas. Det är inget man gör i början av en promenad.
Den samlade flocken fortsatte i nerförslutet mot den lilla sjön och här älskar hundarna att skrota omkring i strndkanen och längs stränderna till den anslutande bäcken. De hittade mycket att nosa på och Matte hittade en vacker spiralvriden snäcka. Modji fastnade länge på en tuva med friskt grönt gräs av avvikande sort och lät sig väl smaka. Länge stod hon där ensam och betade innan hon lite segdraget slet sig och följde med tillbaka till bilen.
Mer utomhustid blev det vid hemkomsten, då Matte passade på att rensa ren en rabatt från gräs. Modji och Aili strosade omkring på tomten och höll koll på både Husse, Matte och förbipasserande. Under tystnad. Efter en hel eftermiddag ute i blåsten, som tilltagit vartefter, var det skönt att gå in i stugan och tända en brasa när det började skymma.
Fotot: Matte stod med ryggen mot vildsvinsstängslet och skickade hundarna till Husse i skogskanten där det står HIT. Sedan gick Matte i samma riktning och mötte hundarna som Husse skickat tillbaka till Matte.
Klicka för större bild.
