Onsdagen blev en aktiv dag för hundarna. Dimmigt och fuktigt och råkallt var det, men Matte tog med hundarna på en lite längre skogsrunda. Aili fick springa lös hela "mopperundan". Promenaden gick i Ailis tempo, vilket de vuxna hundarna inte hade något emot. Inte Matte heller. Skillnaden på koppelpromenad och lösspringande är ju just att en mycket ung hund i frihet kan röra sig som den vill. Full fart, varvat med mycket nosande och krafsande och stillastående. Det blir inte ett konstant gående. Som blir en påfrestning på ett inte färdigbildat skelett. I skogen är underlaget dessutom mjukt och behagligt för skelettet. Vid myren rann smältvatten i rännilar längs stigen och här måste Aili stanna och ägna sig åt lite vattenlek. Vanan finns från vattenskålen i köket, när hon och syskonen ordnade hemmaspa på köksgolvet. När Aili upptäckte glädjen med att rusa upp och ner för bergknallarna, den sista och mest kuperade biten på promenaden, kunde hon inte hejda sig. Hon rusade upp och ner så mossan släppte i farten! Ett litet energiknippe som njöt av livet fullt ut.
Hundarna fick vara ute ett tag till på tomten och Matte tog en fika på snickarbodtrappen. Med bäcken forsande fram i vägtrumman under snickarboden och vidare tvärs över trädgården. Fortfarande ligger snö kvar på sina ställen och bäcken är välfylld.
Efter lite vila framför brasan fick hundarna vara ute på glasverandan en stund. Matte kikade på dem genom fönstret. Tre hundar bredvid varandra, stint stirrande framför sig ut mot vägen. Matte spanade efter vad som var så intressant. Tre rådjur betade fridfullt på tomten tvärs över vägen. De två syskonen från i fjol, en get och en bock, hade fått sällskap av en lite äldre bock. Hundarna satt helt stilla och tysta och följde dem. Aili fick lära sig av de vuxna hundarna att hålla sig tyst och stilla. En bra lektion. Rådjuren bor också här. Även när rådjuren traskade ut på vägen mitt framför huset och fortsatte vidare, var Lapsktrion helt tyst.
På kvällen delade familjen på sig. Aili och Matte for iväg på valpkurs och Husse åkte till Vargmötet och tränade med Násti och Modji.
Den här veckan uppförde sig Aili betydligt mer sansat än förra veckan. Passivitetsträningen inne i Stockholm i Sturegallerian hade gjort nytta. I lektionssalen slog hon sig till ro och var helt tyst. Hon visste nu att hon ändå inte skulle få hälsa på de andra hundarna. Men framför näsan på henne satt Mopskorsningen och tuggade på sin mjukisråtta. Inte helt enkelt blev det. Störningsträning. Agilitybanan var ledig och gruppen förflyttade sig ner dit. Gräsytan var blöt och lerhalkig och allmänt geggig. Men det fungerade för att valparna skulle få prova på slalom och en kort tunnel. I övrigt tränade Matte kontakt med Aili och att inte hälsa på alla. Avslutningsvis samlades ett antal leriga hundar och förare i stugan igen. Äckliga koppel, släpade genom en lerig tunnel, var allmänt förekommande. Aili slog sig till ro bredvid Matte.
Husse kom hem och berättade att träningen gått bra. Han hade kört båda hundarna på samma figgar. Antalet tränande var tre. Bara Lapska Vallhundar. En figge hade lyckats trycka sig ner i en stapel med däck. Matte förundras över hur han kom upp?! Den vittringen blev inte lätt för Násti! Som hittade den lite väl långt därifrån och inte kunde spika vittringskällan. Husse hade ingen aning om var de båda figgarna var gömda. Han blev tvungen att be den först funna om ett tips. För Modji blev det betydligt lättare att hitta denna figge. Delvis beroende på att Husse nu hade facit. Dessutom spelar mycket annat in för hur hunden löser uppgiften. Vittringen förs runt lite olika beroende på draget i byggnaden, hunden får vittringen olika beroende på hur den närmar sig legan.
Det är oerhört svårt att i förväg veta vilka legor som kommer att bli lätta och vilka som kommer att bli svåra när man planerar ett sök. Är det ett prov måste man köra en provhund först, för att kunna lägga upp söket någorlunda korrekt, utifrån vad man vill se.