Onsdag.
Dagen började som vanligt och sedan blev det inte som vanligt. Matte fick rådet att uppsöka akuten för koll. För säkerhets skull.
Vad händer i det läget? Kvällens träning måste ställas in och hundarnas dag och eventuella natt måste planeras och andra måste engageras för hundarnas väl och ve. Matte mådde inte dåligt alls men måste ge sig iväg lite abrupt. Det första man tänker på är hundarna! Så klart. Sig själv har man inte mycket tid att oroa sig för. Kontakter togs, matinstruktioner för hundarna skrevs och nycklar gömdes ute. Sedan skjutsade Husse Matte till akuten. Där två myndiga vakter stoppade alla anhöriga. Varför hundarna snart hade sällskap av Husse igen! Glada hundar som redan fått en tidig middag välkomnade Husse hem igen. Månne de hoppades på ännu en middag i mer normal tid?
Matte väntade. Väntade och väntade och väntade. All personal var upptagen med annat. Akuten var ÖDE. Dragig och kall och dötrist. Inte en tidning. Inte en teve. Inge någe annat än trötta och väntande människor. Inte så många alls och inget kaos. Rätt snart togs blodprover på Matte och sedan dröjde det fem timmar innan Matte fick träffa en läkare. Som kollade Matte och sedan snackade med en kollega och skickade hem Matte igen. Mitt i natten. Utan minsta intresse för hur Matte skulle pallra sig hem alla milen igen. Någon buss går inte till Lapskreviret. En vänlig läkare tillät sjukesa med taxi och efter midnatt förenades flocken igen. Remisser skulle skickas hit och dit och Mattes innanmäte skulle kollas noga. I sinom tid. Allt tar tid.
Under tiden kör Matte på som vanligt. Tack vare hundarna! Vad skulle man gör utan dem. En retorisk fråga.
Var rädda om er! Livet är här och nu.