Måndag.
Dagen efter mycket träning, mycket ligga i bilen för hundarna och mycket blåst och snö var det utevistelse på tomten i sol och snö som kändes mest lockande. Så så fick det bli.
Vägen var i och för sig gåbar, med is bara mitt på i hjulspåren, men Matte hade stått och gått i timmar under söndagen och avstod monotont gående till förmån för snöskottning lite här och där. Hundarna hade varit under påverkan hela dagen och hade gjort sig förtjänta av att själva bestämma vad de ville göra. Inom staketets gränser. Matte greppade ömsom piassavan och skyffeln för att får snörent på gångarna runt huset, till fågelbordet bakom huset, på både bron över bäcken och bryggan i den vilt forsande bäcken.
En kort rastningspromenad fick hundarna dock. Med lite nosande på nytillkomna luktfläckar efter helgens besök av tillfälligt passerande hundar. Lite färska nyheter så att säga.
Nyligen hörde Matte ett inslag på Radio Stockholm om hundar. En serie där man kan ställa frågor och där man tar upp olika ämnen kring hunderiet. Nu var det en av våra mer kända etologer, tillika författare av många bra böcker om träning och uppfostran, som yttrade sig. Hon pekade på hur glad hon blev när hon såg hundar som fick ta egna initiativ i vardagen! Som fick vara just HUNDAR! Som fick kolla sådant som hundar vill kolla! Som fick gå dit de själva ville! Som fick använda sina välutvecklade hjärnor till att fatta egna beslut! Som inte bara måste LYDA ORDER i allt de gjorde. Som fick leva hundliv. Också.
Matte började fundera.
Alltför många hundar i dagens samhälle lever i lägenheter och har ingenstans där de kan vistas i relativ frihet utan koppel. När de tas ut på promenader går de i koppel och får inte välja fritt när och var de vill stanna och nosa lite längre! Ägarna drar i kopplet och skyndar vidare. Bråttom, bråttom. De har ingenstans där de någon gång ibland får möjligheten att tänka själva och fatta egna beslut rörande var de vill sitta och kolla läget runt om eller gräva lite eller bara strosa omkring och lukta och pinka lite. Det finns alldeles för få stora inhägnader avsedda för hundar att kunna vistas lösa i inne i våra samhällen. Inhägnader försedda med för hundar intressanta ting. Mark lämplig att gräva i, stora stenar med utsikt att sitta på, fallna träd att balansera på, många träd att pinka på och olika saker att klättra på och röra sig bland som en äventyrslekplats. I bästa fall finns det en plan rastgård med hygieniskt grus. Hundar vill ha något annat. De vill inte gå i koppel och styras och ställas med för jämnan. De är smarta och kan tänka själva och de vill få bestämma själva ibland.
Att tro att hundars största intresse är att samlas många i en liten inhägnad och sedan leka sig genomtrötta är att göra det bekvämt för sig själv. Fritt levande hundar (med eller utan hem) leker inte med andra hundar annat än tillfälligtvis som unga. Flertalet hundar som får välja mellan hundars sällskap och människors sällskap väljer människors sällskap. Så traditionella hundrastgårdar är inte det optimala för flertalet hundar. Det är en nödlösning. Inte heller är det möjligt att ersätta sig själv genom att ha flera hundar, för att kunna lämna dem ensamma många timmar dagligen. Hundar vill vara med människor först och främst, men de mår bra av att ha tillgång till andra hundar.
Hundar i träning har kul för det mesta. De får uppgifter och de får samarbeta. Familjens hundar betraktar förmodligen räddningssökträning som en kombination av lek och arbete. De får jobba mycket självständigt ibland på frisök och ibland styrs de i var de skall/får arbeta eller leka genom att söka i koppel. Men de är under påverkan icke desto mindre. Hundar vill vara nära människor och de vill för det mesta göra roliga saker med sina människor. Olika raser vill detta olika mycket beroende på användningsområde.
De behöver även få vara lediga. Att bara få vara. Att bara få vara ledig och utan påverkan när hunden är utomhus borde vara en hundlig rättighet. Alla hundar borde beredas den möjligheten. Även jakthundar och andra som gärna drar iväg på egna äventyr, med risk för både liv och lem på sig själva och andra. Hundhägn kanske? I utkanten av alla tätorter. En möjlighet till nataurligt hundbeteende och naturligt hundumgänge.
Jo Matte vet. Marken där är svindyr. Allmänna arvsfonden ger bidrag till lite av varje, som en stor och nydanande äventyrslekplats åt barnen i centrala Vaxholm för många år sedan. En utopi så klart. Man kan väl få spåna lite, för ett bra liv för hundar som saknar egna tomter. Även en synskadads ledarhund har rätt till ledighet och förses med en pingla, för att ägaren skall kunna hålla reda på var hunden befinner sig.
I framtiden kommer man nog se annorlunda på hundars behov. Utvecklingen har gått fort framåt de senaste åren, genom forskning som den som bland andra Per Jensen bedriver.
Funderfantiserar Matte.