Milt, uppehåll och ingen blåst. Grått föralldel, men skönt i skogen! Ingen jägare ute vad Matte kunde bedöma. Men för säkerhets skull åkte reflexjackan i neongult på. Hundarna hade sina gula/orange reflexhalsband och pingla runt halsen.
Det första som mötte när Matte och hundarna kom upp från den täta skogen på det kala berget, med spridda tallar, var flera fällda träd! Precis i skogskanten under kraftledningen hade linjearbetarna fällt väldigt fina björkar, en tall och en gran. Alla av hanterbar grovlek. På perfekt avstånd hemifrån. Med en pulka i snö kan man dra ner de kapade bitarna. Mera ved!
P
Här uppe älskar hundarna att leka eller att gå och skrota. Alla tre släpptes lösa. Sikten är mycket god. Modji och Násti försåg sig av de kvarvarande blåbären och odonen. Blötbär, men tydligen jättegoda! Gázzi tittade på mest. Med jämna mellanrum sökte Modji upp Matte och Násti hängde på. Klick och godis till alla tre! Vari Gázzis prestation bestod är väl diskutabelt. Hon som stod hos Matte hela tiden. Rätt som det var drabbades Modji av bärplockarsyndromet! Ha, ha! Hon gick där med nosen i riset och tittade inte alls upp. Hon kom allt längre bort och var mycket omedveten om det. Rätt som det var lyfte hon huvudet och tittade sig förvirrat omkring! Vart hade alla tagit vägen! Hon var helt ensam i skogen! Men långt borta fick hon se Gázzi och Násti sitta vid en tjock tall. I medvind. Modji fick så bråttom dit att hon snubblade! Där hittade hon även sin Matte som lyckats försvinna bakom tallen. Fortsättningsvis hade Modji betydligt bättre koll.
Gázzi i samma ålder reagerade inte alls så här. Hon fortsatte till dess hon ansåg att hon var klar med vad hon höll på med. Hon var mycket duktig på att bakspåra sig själv och kände sig aldrig ensam i skogen. Matte kunde Gázzi alltid få tag i på något sätt, om hon händelsevis skulle ha behov av henne. Det är enklare med Modji. Men det är något visst med en hund som Gázzi! Som att ha ett mer otämjt djur i flocken. Det är en speciell känsla när en sådan hund väljer att samarbeta och att hålla sig i närheten okopplad. Men inte helt lätt att fostra och leva ihop med alla gånger!
När hundarna tycktes nöjda fortsatte Matte och hundarna sin promenad. Nu fick bara Gázzi vara lös och de andra måste vara kopplade. För säkerhets skull. Vargen/vargarna i närheten. När myren skymtade mellan träden tvärstannade Gázzi plötsligt och fixerade blicken långt framöver. Nosen gick intensivt. Matte försökte få Gázzi att gå vidare stigen fram, men Gázzi hade frusit rörelsen. De andra hundarna stod nu också och stirrade och vittrade mot myren. Så småningom började Gázzi röra sig frammåt igen. Hade det varit älgen eller vildsvinen som brukar gå där, så hade hundarna vrålskällt. Nu var de helt tysta och helt stilla. Intressant! Matte kopplade även Gázzi för säkerhets skull.
Borta vid mopperamen, som lyser röd på långt håll nu när löven fallit, är terrängen öppen, bergig och glesbevuxen med tall. Precis som hemmavid. Även här fick hundarna vara lösa alla tre. Mycket bärris att äta i, ruttna stubbar och en och annan rotvälta att gräva i. Lite jaktlek över bergknallarna blev det åxå! När stigen svänger tillbaka hem består skogen av tät gammal granskog och mycket fuktig mark där gräset är speciellt smakligt tydligen. Inte särslild god sikt. Här kopplades åter Násti och Modji. Gázzi är inte alls så flyktig på äldre dar! Tillbaka på de kala höjderna den allra sista biten, fick alla tre åter vara lösa. Mer bärätande! Nu åt även Gázzi.
Matte och hundarna tillbringade 1½ timme i skogen, men sträckan kan gås på 30 minuter! Mycket träning blev det. Träning i att hålla sig i närheten av Matte när man är hund och lös i skogen! Varje kontakttagande belönades med klicker och godis. Lika för alla tre. Modji var mycket duktig och konkurens mellan hundarna vid godisutdelningen var en perfekt förstärkare. Frihet under ansvar är vad som gäller.
Tillbaka