Torsdag.
Hundarna fick promenera på helt nya vägar med Husse på eftermiddagen! Vilket var något nytt för Dima, som hittills bara promenerat med Husse varje morgon, till och från brevlådan. Husse och hundarna hade skjutsat Matte till ögondoktorn en timme hemifrån, då Matte skulle få droppar i ögonen som skulle ge henne försämrad syn så att hon inte kunde köra själv. Ögondoktorn konstaterade även att Mattes ögonlock börjat hänga för mycket, så som det mesta i övrigt numera. Alltså skall ögonlocken hissas upp igen, för att inte blockera hela synfältet. Att halva synfältet blockeras är illa nog. Ett lyft av medicinska skäl alltså. Kvällstid är Matte i stort sett enögd och då har förfallet blivit för omfattande och kniven måste tas till.
Hundarna hade gillat promenaden på okänd mark där de nya dofterna gjorde att hundarna knappast hade styrfart. Husse kunde skrota omkring och njuta av solen i väntan på Matte. Väl hemma igen kunde även Matte njuta av det fina vädret, så här innan kalluft och nederbörd åter skulle dra in.
Fredag.
Matte gav sig iväg hemifrån med hundarna, så snart morgonbestyren var avklarade. Målet var golfbanan i närheten, där gräset nu torde vara gåbart igen. Efter mycket snö, is och väta. Aktiviteterna kring banan har kommit igång och tiden är knapp om man vill njuta av promenerande här innan golfarna intar banan. Aili fick gå okopplad, då hon vet att friheten även innebär ett ansvar. Man håller ihop flocken. Man drar inte iväg på egen hand och man lyssnar när Matte anger riktningar och hastighet. Man tvärstannar när Matte ropar "STANNA"! Ett katastrofkommando. Sällan använt men regelbundet tränat. Den knappen får inte nötas ut men måste hållas välsmord. Om i fall att. Dima fördes i långlina. Samma långlina som Matte använt på flera skarpa sök tidigare och av en längd som ger hunden mycket frihet, men den är även hanterbar. Det är inte en spårlina. En mjuk och behaglig gammal flagglina som Matte fixat själv. Linan är av en längd som förmedlar till Dima hur långt från Matte det är acceptabelt att han vistas. Ett avstånd som Aili numera har i kroppen. En tub med god skinkpastej i Mattes ficka och en visselpipa är utmärkta träningsredskap härvidlag.
Senast Matte gick med hundarna här var i slutet av januari. Då hade Dima mest fokus rakt fram och åt sidorna och ideligen glömde/förträngde han att han faktiskt var kopplad. Att valet inte var hans när det gällde riktning och avstånd till Matte. Sedan dess har Dima uppenbarligen fått en flockkänsla. Nu rusade han inte bara iväg till dess att linan tog stopp. Nu hade tempot gått ner och tunnelseendet hade försvunnit. Nu höll Dima faktiskt lite koll på Matte baköver! Samt på sambon Aili. Båda hundarna sökte upp alla stolpar med avståndsmarkeringar på driving rangen, där promenaden startade. Vid stolparna är gräset inte snaggat och här äter hararna. Samt skiter. Här äter även hundarna. Harskit.
Matte styrde kosan söderöver, mot skogen och naturreservatet som gränsar till banan. Dima var hörsam och följsam och uppförde sig mer vuxet än vid den senaste promenaden här. Han visade tydligt att han ville hålla reda på var både Matte och Aili befann sig. Han hade förstått att detta var en flockpromenad. Inte ett ensamrace rakt ut i naturen. Han hade koll på omgivningen och skogen när den kom nära. Men han gjorde inga ansatser till att kasta sig iväg. Ett lågt elstängsel (numera utan el) för att mota bort vildsvinen är en tydlig avgränsning och den är Matte tacksam för. Det hjälper Matte att förklara för hundarna att den gränsen är absolut förbjuden att passera. Här finns utöver vildsvin, både mycket rådjur, älg och en snabbt ökande hjord med Dovhjortar. Utöver harar, rävar, grävlingar, sorkar. Alla intressanta för en pubertal grabbhalva.
Dima överraskade genom att några gånger stanna upp och vända sig om för att ta kontakt med Matte. Han stannade även upp för att hålla reda på var Aili befann sig. Dima hade ro i kroppen för att även stå stilla och vittra och lyssna och se sig omkring. Ett gäng kråkor som var upprörda över något fångade Dimas intresse och han blev stående länge och lyssnade och tittade. Här har ett havsörnspar häckat i flera år. Dima var styrbar och följsam och gick ofta i par med Aili. Han visade att han har mognat väldigt mycket sedan promenaden här i januari. Han förefaller trygg i sig själv på ett helt annat sätt och han har en flockkänsla. Många anser honom vara en hund mer av vallhundkaraktär än en jakthund. Det är nog så det är. Dima vill vara där flocken är i grund och botten. På det hela taget är Dima som en Lapsk Vallhund - om än av en lite annorlunda modell. Hans päls är dock inte en idealisk päls på en polar renvallare.
Efter nittio härliga minuter med två följsamma, balanserade och lyhörda hundar återvände Matte till bilen. Med en känsla av lycka i kroppen. Dima är nu en ett och ett halvtårig kille i värsta slyngelåldern. En ålder då många Lapska Vallhundar fått nya hem eller har blivit av med kulorna eller både och. Dima kastrerades kring ettårsdagen i höstas i sitt förra hem. Sedan flyttade han ihop med Aili i hennes flock och revir. Dima kom i räddningssökträning omedelbart. Han utvecklas precis så som Matte hade hoppats. En frustrerad ungtupp fick en vettig sysslesättning och börjar nu landa i sig själv. En hund med potential.
Klicka för större bilder.
