Lördag.
Regn skulle det bli frampå dagen, varför Matte satte fart på morgonen och kom iväg ut med hundarna förhållandevis tidigt. Som den gamla gumma Matte är, tillhörande en riskgrupp och med gratis flunsavaccinering varje år, tänker Matte att det enda man kan göra för att försöka hålla sig på benen, är att använda dem när det går och så länge det går. Med två höftproteser tackar Matte för livet och traskar på så mycket det vill sig. Ibland får Matte hybris och tror sig om lite för mycket och då blir det vila ett tag. Att byta även knäna känns inte lockande. En operation som innebär mer finlir och lättare kan strula än ett höftbyte, som är grovsnickeri i jämförelse. Man sågar av lårbenet och bankar ner en ledprotes i benpipan och syr ihop. Det gick ju bra och nu är det motionerande av slitna knän som måste till. Artros skall motioneras och leder belastas för längre hållbarhet. Så då gör Matte så gott hon kan så länge hon kan.
Det fick bli "Mossvägenrundan" med uppvärmning och toalettbestyr för hundarna de första tvåhundra meterna. Sedan satte Matte fart för att få puls och flås och känna att hon lever. Det är svagt nerförslut till en början, vilket får rundan att sluta med ett svagt och segt motförslut i slutet. Halvvägs är det en bergknalle som skall gås över och Matte väljer att gå från det håll där backen kräver mest och är brantas. Efter tjugo minuter med fullt ös kom så backen. Accompanjerad av den skällande Hoffen innanför staketet, tog sig Matte uppför backen så fort hon någonsin kunde. Det kostade på och hundarna blev sura för att de inte fick pinka framför nosen på den instängda vakthunden. På krönet av backen pausade Matte för att få ner pulsen och hitta andningen igen. Endorfinerna sprutade och Matte var rätt slut och mådde gott. Hundarna var lyckliga som äntligen fick stanna upp och nosa noga. En Vit Herdehund fanns på tomten intill vid den senaste passagen, men inte nu.
Med pulsen sänkt och andningen av mindre flåskaraktär satte Matte åter högsta fart igen. Nu bar det nerför berget och sedan tog det svaga och sega motlutet vid, resten av vägen hem. För precis ett år sedan hade Matte just fått börja gå utan två kryckor, efter den senaste höftoperationen. För den som inte varit oerhört nära att inte alls kunna gå och att inte längre kunna ligga i sin säng och sova på grund av mycket svåra smärtor, är det nog svårt att förstå den lycka det innebär att kunna gå så som Matte gick nu. Något man inte kan ta för givet när åren staplar sig bakefter. Matte tänker att skulle hon drabbas av influensa som inte kan motas med vaccinering, skall hon åtminstone vara vid god kondition. Så att chanserna att bli bara lite sjuk är större. Att dö så små som möjligt. Lungor beöver motion även de. Så att Matte kan ta hand om sina hundar.
Den 15 mars är det årsmöte i rasklubben i Sollentuna. Om någon är intresserad av att ta sig dit för att påverka på sikt. Här kan man läsa mer.