Lördag.
Ett mycket tunt lager snö låg på marken, Tillräckligt för att täcka marken så att det såg vitt ut! Solen var på väg fram genom molntäcket, som splittrades tack vare den friska vinden, som fick det att bita i kinderna på vindutsatta platser. Sol från söder och vind från norr. Matte begav sig ut på golfbanan med solen i ansiktet och vinden i nacken mitt på dagen. Spåren i snön visade att den stängda drivingrangen utnyttjas rätt flitigt ändå. För stunden var det tomt och Matte, iklädd varseljacka tänkte att osynlig var hon inte, om någon skulle vara sugen på att slå långa bollar trots förbud. Många bilar på parkeringen skvallrade om många golfare på lilla banan och spåren i snön skvallrade om många hundägare med kopplade och lösa hundar. En given dag för att vistas utomhus alltså! Fyra minusgrader och vinter, med sol och snö på golfbanan uppskattas av många! Molnen försvann och himlen blev klarblå öve allt det vita.
Det visade sig att Matte för stunden var rätt ensam om att gå runt stora banan med hund. Rätt många spår men få spårläggare. På mycket långt håll uppmärksammade Dima Matte på en ensam hundägare i skogskanten och en kille med orange mössa syntes gående med raska steg utan hund på långt håll. En ensam skridskoåkare i röd jacka var dekorativ i allt det vita och blå, där han skrinnade varv efter varv på den uppdämda lilla sjön Hundsjön intill klubbstugan.
Som senast på golfbanan med hundarna var Dima en krutdurk från start. Totalt glömsk vad gällde långlinan. Att han inte var lös. Några tjurrusningar rakt fram blev det, innan han insåg att det fanns gränser. Mycket spring hade han i benen den första timmen, men med den gradvisa insikten om begränsningen sprang han i slalom framför Matte. Han målade alltså själv upp begränsningarna för hur man rör sig när man går här. Inte full fart frammåt och bort från Matte. Flocken håller ihop. Efter en timme var Dimas arbetstemperatur mer hanterlig och Matte körde lite träning med inkallningar och dirigeringar. Aili letar harpluttar och Dima börjar inse att i full fart ut missar han ju en del godsaker. Tredje besöket på golfbanan för Dima, visade att han ser mer än bara stora ytor som han vill dra iväg på så långt det bara går.
En och en halv timme på golfbanan, avlöstes av lika lång tid ute på tomten vid hemkomsten. Dima var på alerten och efter mycket springande och gående skaffade han sig lite mental stimulans genom problemlösning. I bäcken har vattennivån sjunkit och det har börjat frysa till lite längs kanterna. Dima hittade ett litet vitt och poröst isflak som strandat, där det kommit flytande nerströms. Han försökte få tag i det, genom att luta sig ner över vattnet, men kom inte nära nog. Då puttade han över det lilla isflaket till andra sidan av bäcken och hoppade själv efter. Där gick det bättre! Han nådde isflaket och greppade det med tänderna, varpå han försiktigt drog upp det på slänten. Där tuggade han sönder det och gick sedan ner för att hämta ännu ett litet isflak som han tuggade sönder. Han åt inget av isen.
Dima älskar vatten och is! Han har väldigt svårt att låta bli att gå på fruset vatten och han älskar när isen brister under hans fötter! En livsfarlig hobby om han skulle vara lös och springa ut på tunn is över djupt vatten. Tidigare hundar i flocken har vid mycket unga år lärt sig att akta sig för bristande is, tack vare uppväxten med bäcken på tomten. En god kunskap och inställning att ha med sig genom livet. Dima älskar däremot ljudet av krasande is och ramlar han i är det bonus.... I bäcken är det endast några decimeter med vatten. Det är det inte i frusna sjöar. Därför tränar Matte Dima på att inte gå ut ensam på frusen sjöis, medelst långlinan vid promenader på golfbanan nu när Hundsjön där är frusen.
En filmsnutt på Dima som bärgar små isflak i bäcken finns på FB/Lapsk Vallhund.