Måndag.
Det var så oändligt vackert med det vita snötäcket, när Matte drog upp rullgardinen. Nåja, täcke och täcke... Allt är ju relativt och även två centimeter är ju täckande, om man ser det i jämförelse med total barmark. Än bättre blev det när molnen behagade släppa fram solen i allt större glimtar! Vägen utanför stugan låg helt orörd, så när som på en ensam fotgängares raska steg mitt på vägbanan. Hela förmiddagen gick, utan att en enda bil passerade förbi! Husse kunde, mol alena, byta till dubbdäck på sin bil innan han begav sig söderöver och mot civilisationen, på den slingriga, backiga och nu helt snötäckta vägen genom skogen. Många avåkningar var det på de större vägarna närmare Stockholm.
Matte tog piassavan och sopade rent på betongplattorna på den modifierade "innegården", mellan huset i vinkel och Punschverandan. Hundarna roade sig i snön, som vartefter nästan omärkligt föenades med underlaget. Den liksom bara dunstade bort. Men Matte såg chansen och tog den. Några fina snöbilder med hundarna hann det bli intill bäcken, som nu inte såg fullt så dränerad ut. Då det tjocka lagret av torra eklöv som täcker botten, nu i sin tur var täckt av snö. Vilket, om Matte hade tur, bildmässigt kunde uppfattas som ett istäcke. Kanske användbart som julkort.
Gamla tanter kan bli som barn på nytt och Matte inspirerades av den lilla snöhög som uppstod vid sopandet av altanen. Den formades liksom en lerklump till en icke helt oansenlig snölykta, urgrävd med en planteringsspade och flyttades till en mer framträdande och synlig plats på ett litet bord framför stugan. Ett välkomnande ljus till förbipasserande och Husse när han kom tillbaka från kvällspromenaden.
Vartefter vaknade hundägarna i området till liv och de två Lapska måste åter påminnas om sin uppgift! Uppspelta av snölek som de var, låg skallet nära. Matte hade godis i fickan och skvallerträning blev det en del under eftermiddagen. De får gärna med ett, säger ett skall säga till om någon kommer mot grinden. Men de skall vara tysta när någon passerar på vägen. Larma gärna - men lämna sedan över vaktandet. Larmande vakthundar finns det många och de beöver inte vara stora men ha ett bra och hörbart skall. Liksom alla dvärghundraser som använts som vakthundar i tempel och annorstädes och vars gälla skall hörs väl. Som ringklockor när någon kommer. Lapska är bra på att larma med skall och den medfödda vaktinstinkten uppskattar Husse och Matte mycket. Att vakta är inte bara att attackera. Ibland hänger det inte alls på storleken. Bara på röstresurserna. Aili har ett fantastiskt bra och hörbart skall! Hon använder det gärna till att "skallmarkera" /larma redan när någon närmar sig hundra meter bort, men hon är också en mycket bra skallmarkör som markerar på avstånd om hon är förhindrad att nå ända fram. Vilket hon visade på lagtävlingen nyligen, när en människa låg gömd under en bro.