Måndag.
Lapskflocken begav sig iväg direkt efter frukost och målet för färden var en mindre veterinärklinik, där Modji hade tid för en seniorkontroll. Bara en koll, ingenting oroande låg bakom. Matte och Husse vill veta att allt är som det skall med den nu tioåriga och aktiva hunden, när hon utsätts för diverse påfrestningar under räddningssökträningen. Samt helt allmänt i vardagen. Allt kan man inte se och med hundar är det ofta så att när de håller på med något de tycker väldigt mycket om, eller som kräver koncentration och fokus på uppgiften, känner de inte alltid om/att de har ont någonstans. Det är ren överlevnadsinstinkt och en strategi för att få tag i mat eller undkomma något och endorfiner tar överhanden. Många kan vittna om hundar i arbete av någ0t slag som skadat sig rejält men inte reagerat och bara fortsatt med det de varit engagerade i. Násti var ett bra exempel på detta när hon hade en sökuppgift, Matte var gömd. Násti blev totalbländad av en lågt stående sol rakt i vittringsstruten! Hon sprang in i en plåt liggande i noshöjd på en cementring och skar upp överläppen i två djupa skåror. Läppen hängde och blodet rann, men Násti jobbade helt opåverkad vidare, i söket efter den gömda Matte, ett kort stycke längre fram.
Nu blev Modji noga veterinärundersökt. Varenda led, även tår, kollades. Kroppen kändes igenom mycket noga. Tänder och ögon kollades (ögonlysning med mycket gott resultat gjordes i fjol.) Hjärta och lungor lyssnades på. Blodprover togs även för att testa allt som testas kan. Modji fick veta att hon var "den idealiska patienten" som bara stod still och lät sig hanteras, klämmas, vridas och vändas på. Hon blev stucken i benet och flera rör med blod tappades ur Modji utan att hon rörde sig. Hon tog det hela med ett stort lugn. Även om hon stressfällde en del av den sommarpäls som ännu inte släppt. Aili och Husse väntade utanför. Bra veterinärträning för en hund är det, att bara sitta i väntrummet utan att någon bryr sig om den.
Matte och Modji förenade sig sedan med resten av flocken i väntrummet och väntan på provsvaren blev inte särskilt lång. Nu fick Aili komma in med Matte i undersökningsrummet, där hon släpptes lös för att i lugn och ro bara vara där. Undersöka vad hon tyckte behövde undersökas. De flesta hundar jublar inte när de skall in i ett undersökningsrum hos någon veterinär. Aili skrotade runt i rummet medan veternären förklarade varenda siffra ingående och summan av kardemumman blev att Modji var en hund i mycket gott skick! Men - med "lite trivselvikt". Varpå Matte protesterade tydligt. "Nej det är absolut inte någon trivselvikt! Hon är tjock! 7 hekto måste bort." Ett faktum. Båda hundarna var nyss vägda och de hektona borde dottern Aili få! Som springer av sig det mesta hon äter. En intensiv och kaloribrännande hund, hälften så gammal.
Förklaringen till Modjis övervikt är att Husse haft diskbråck och Mattes höft och knä och sagt upp sig under hösten. Inga powerwalks och inga cykelturer. Men aktivering med lösspringande så gott det låtit sig göras. Vilket inte räckt. Sedan några veckor bantar Modji. Som redan innan fick minimala fodergivor för att inte som kastrerad lägga på sig med tilltagande ålder. Därmed förkortande sitt liv. Det har inte räckt. I takt med att Matte fått svårare att gå har Modji lagt på sig och det är absolut inte bra. Hennes små portioner görs större med hjälp av morötter som är kalorisnåla och något måste hon ha i magen. Torrfodret blöts upp rejält och belöningsgodiset ges långsamt och sparsamt. Skinkpastejen i tub är här väldigt bra.
Om Modji skall få chansen att fira sin fjortonårsdag i lika gott skick som sin Mor och Mormor, måste hon gå ner sju hekto i vikt. Matte är väl medveten om det och jobbar systematiskt på att fixa detta. Trots eget handikapp för närvarande. Att cykla vore ju en bra idé när raska promenader inte längre är ett alternativ. Men Matte kommer inte upp på cykeln nu. Husse cyklar inte heller gärna. Trafiken på vägen förbi stugan är inte cykelvänlig. Smal väg och på tok för höga farter. Det är ett dilemma att åldras i skov och inse att man inte kan leva upp till sina egna krav på sig själv. Men en tid finns äntligen bokad för det första steget till ännu en höftprotes. Den som väntar på något gott....
Hade Matte inte varit en envis kärring så hade hon nöjt sig med husläkarens råd efter röntgen: "Artrosskola och sjukgymnastik. Inte operation". Till någon som är sjuttio år och går med käpp sedan ett par veckor. Är man borträknad redan?! Som har haft artros i 40 år!? Inte åldersrelaterad. Men det finns hopp nu för hundarna! Matte får förhoppningsvis ännu en ny höftled. Man behöver inte alltid en remiss tydligen. Bingo!