Måndag.
Matte har förmånen av att ha blivit kvar nära där hon växte upp, under resten av sitt liv. Rest har Matte gjort till många länder, men bott har hon gjort i samma län hela livet.
På måndagen tog Matte med sig hundarna på en promenad i de gamla hemmatrakterna, vid Ösbysjön och Ösbyberget i Djursholm. Bilen parkerades vid den badplats där Matte lärde sig simma fem år gammal, ett stenkast från barndomshemmet; sedan traskade Matte vidare med hundarna längs stranden av sjön. Förbi hästhagarna och bort mot stallet, där Matte lärde sig rida. Allt var i princip som förr och när Matte gick på stigen i nerförslut och över slitna stenar, mindes hon känslan av att ta fart på cykeln och köra nerför i hög fart! Cykeln hoppade och roligt var det! Närmaste vägen till stallet! Där hängde Matte från det hon var sju år och då fanns det bara stora hästar att lära sig rida på. Även för små barn. Man kände sig liten när man stod där i en trång spilta och skulle umgås med denna jättehäst, men det var så det var och att hjälpa till i stallet var en självklarhet. Man fick ett förtroende och man var sedd. Här fortsatte Matte att hänga och lärde sig även rida och började drömma om en egen häst. En dröm som slog igenom när Matte blev vuxen.
Där gick Matte och mindes både ridning, simning och skidåkning på en armlängds avstånd hemifrån. Fint när ingen kunde skjutsa! Familjen hade ingen bil. Framför Matte och hundarna busade några hästar i hagen intill stallet och Dima blev stående. Öronen spetsade och han hade fullt fokus framåt! Matte lämnade det förflutna och tittade framåt även hon. Aili var inte det minsta intresserad! Hon nosade runt på marken där hon stod. Vilket fick Matte att bli filosofisk. Den gamla hundägaren mindes barndomen, den elvaåriga hunden fokuserade på platsen där hon stod, med mängder av dofter och den treåriga hunden hade blicken i fjärran - på hästarna i hagen. Film på Instagram.
Oavsett antal ben är det väl så det är. Världen krymper och det som är nära blir viktigare än det som är långt borta, när man åldras. Den unga individen - Dima har blicken i fjärran! Den nyblivna pensionären - Aili har börjat upptäcka platsen där hon befinner sig. Den gamla individen - Matte minns sin barndom och hur det var förr.
Från hästhagen promenerade Matte vidare längs med sjön och upp i skogen på berget där hon byggde kojor med sina kompisar. Hundarna for hit och dit i sina koppel och här fanns naturligtvis mängder med hästdoft och dofter från alla hundar som passerar på stigarna dagligen. På den motsatta stranden låg villorna fint inbäddade i trädens alla skiftande höstfärger och speglade sig i det vindkrusade vattnet.
Så småningom närmade sig Matte och hundarna badplatsen och den parkerade bilen igen, men mötte strax innan en äldre kvinna med två kopplade Springrar. Stigen var trång och Matte klev åt sidan. "Jag kryper under här!" Ropade den mötande kvinnan och slank smidigt in i hagen under trästängslets understa ribba. De två gamla hundägarna blev stående och snackade en stund och det visade sig vara en gammal granne, tillika gymnastiklärare i skolan för länge sedan. Fortfarande ung och smidig i kroppen vid 88 års ålder! Avundsvärt! Initialt hade Matte trott att det var någon med henne själv jämnårig. "Det är hundarna som håller mig igång!" Matte hoppas att hennes egna hundar kommer hålla henne själv lika pigg i ytterligare tolv år!