Tisdag.
Klicka för större bild.
Morgonen inleddes med minusgrader efter en dag med regn och det innebar halka - igen! Solen steg dock bakom träden på berget bakom huset och väderkartorna lovade SOL! Matte tog det lugnt i stugan på förmiddagen och ägnade lite tid åt "kontorsarbete" vid datorn.
Mitt på dagen var himlen intensivt blå och marken upptinad. Matte och hundarna begav sig till golfbanan och där var snön borta nu. Dock låg isen ännu på den lilla sjön och i dammarna och gräset var helt tydligt nygödslat! Lukten av gödsel svepte med vinden och marken var blöt och mjuk att gå på. Hundarna blev allt blötare över hela underredet. Ett par killar var ute med sina släpförsedda mindre fordon och körde ut skräp till en avlägsen plats, där man sedan eldar och där några stora sandhögar är upplagda. Högar som hundarna älskar att ta sig upp på!
Frihetsdressyr är ett ord man förknippar med hästar, men när det gäller hundar heter det avståndslydnad och freestyle och allt möjligt däremellan. Mycket av det man gjorde med sina hundar "förr" som självklarheter och av "tradition" och utan namn har numera olika namn och olika skolor framhåller olika träningsmetoder. I slutändan så spelar det ingen större roll vad det man gör heter för något. Bara man gör något tillsammans med sina hundar! Mer än rastar dem i koppel och mer än endast tar dem på oengagerade koppelpromenader längs en väg, med blicken riktad ner i en mobilskärm. Eller med blicken i skärmen och hunden lös och ledig och utan kontroll och kontakt. Även längs en trafikerad väg. Tycker Matte efter att ha sett allt fler passera stugan, med hunden i koppel, ofta flexi i en hand och en mobil framför den egna nosen i den andra handen. Alternativt hunden lös och springande långt efter eller långt före och även in i intilliggande trädgårdar, med en och annan bil farande förbi i hög fart. Ingen kontakt alls. Än värre - med en barnvagn eller ett självgående barn och uppmärksamheten riktad mot en skärm. Vare sig hundar eller ungar kan tydligen bräda en mobilskärm som sällskap för en del hund- och barnansvariga.
Tillbaka till golfbanan. För att göra en långpromenad där meningsfull, vill Matte inte bara släppa ut hundarna för att "springa av sig". Vilket inte är tillåtet den här årstiden hur som helst. Skall de kunna få nyttja möjligheterna med att vistas lösa så vill Matte ha vida vyer för att kunna ha kontroll på omgivningen. Hundarna får vara lösa om de är under kontroll. Promenaden började med att de intill parkeringen och byggnaderna fick leka med varandra och springa en hel del. Långt från skogen, lagom långt från vägen och inte någon större risk för rådjurs- eller vildsvinsmöten. Hela banan är för övrigt hägnad med elband mot svinen från skogen. Harar syns på de kortklippta gräsytorna. Här i utkanten av banan fick hundarna relativt mycket frihet.
Vartefter Matte och hundarna kom närmare skogskanten och naturreservatet hölls hundarna närmare intill Matte. Som tränade inkallningar, dirigeringar, ställanden, kvarstannande (stående, sittande och liggande), avståndslydnad, apportering och allmän följsamhet där hundarna förväntades hålla koll på sin Matte. En typ av hundpromenad som inte fungerar tillsammans med någon annan. Vare sig IRL eller i mobilen! 100% närvaro från Matte med ett ständigt tittande på hundarna för att läsa av dem! Fladdrande näsborrar? Vinklade öron? Koll på vindriktning och blicken långt borta. Steget före hela tiden med lösa hundar. Ett ständigt hundläsande och detta är ju så intressant! Hundstudier och gemenskap och flockkänsla! Ständig kontakt. Bakom en utslagsplats på en upphöjning kan ju även en annan golfbanevandrare dyka upp, med eller utan hund. Det måste inte vara skogens djur. Oväntade möten ville Matte inte ha och då gäller det att vara mentalt närvarande och att kontinuerligt läsa hund. Vilket Matte tycker att det mesta av sökträningen går ut på. Förarens förmåga att läsa sin hund korrekt. Matte tränar ständigt på detta. Även hemma på tomten. Flockkänslan där man läser varandra uppskattar Matte. Där även subtila signaler noteras. Att lära en hund söka efter människor är en sak. Att lära hundens förare förstå vad hunden berättar - något helt annat. Inte lika lätt att lära ut.
Dagens golfbanepromenad hade för en betraktare nog bara sett ut som en gammal tant som var ute och gick med två små lösspringande hundar i solen. När Matte ägnade närmare två timmar åt att ha ett ständigt pågående samtal med sina hundar. Nu går vi hit, nu går vi dit, stanna där, vad ser ni nu? Hörde ni något? Gå upp där, gå bakom Matte nu, stanna kvar där och vänta. Lägg er ner. Stopp!!!! Kom hit! Nu vilar vi lite för Matte ska fota sina hundar. Nu får ni nosa runt så mycket ni vill och Matte väntar till ni är klara! Ja, ni får gå nere i diket och kolla. Nej ni får inte gå upp på andra sidan.
En ständig kontakt, inget tjat, inget ivägrusande utom synhåll, ett högsta avstånd bort från Matte fick inte överskridas! Varierande beroende på landskapets utformning. Under detta träningspass med en dialog mellan Matte och hennes två hundar, lyckades Matte och hundarna ta sig runt en stor del av artonhålsbanan. Avslutningsvis, tillbaka på drivingrangen, fick hundarna leta upp glömda golfbollar och markera fynd. De lärde sig snabbt! När de hittade en kvarglömd ansamling längs sidan med ett trettiotal bollar kände sig Matte tvungen att avbryta den lekan! Godisbelöning nere på marken vid varje funnen boll, blev med ens för mycket för Mattes slitna rygg, höfter och knän. Att hundarna hittar borslagna bollar kan Husse kanske ha glädje av framöver.