Tisdag.
Under natten hade det aningen oväntat fallit en hel del blöt snö. Som det sett ut på väderrapporten skulle snön passera söder om Stockholm. Det visade sig att vägen utanför stugan blev såphal vartefter bilar passerade. Husse och hundarna tog sig helskinnade till brevlådan bortåt vägen för att hämta morgontidningen, men sedan var det ganska omöjligt att promenera bekvämt. Varför familjen höll sig på tomten i solskenet under eftermiddagen avvaktande att solen skulle ha sin inverkan på väglaget. Snön smälte förvisso gradvis ihop, men det blev bara ännu isigare på vägen.
När hundarna fått njuta av tuggpinnar i solen och Husse kapat ved, medan Matte matade fåglar som en sann pensionär och njöt av solen, tog Husse med sig hundarna upp i den halkfria skogen för en promenad. Den planerade långpromenaden på vägarna ställde Matte in. Husse och hundarna rörde på sig i skogen och Matte satte sig på motionscykeln där halkrisken var obefintlig. Nu bestämde sig Matte för att ta i lite mer ordentligt för att utmana sig själv. Efter lite uppvärmning ökade hon belastningen och körde intervallträning i fem kilometer. Vilket kändes väldigt lagom. Därefter trampade hon lika mycket till. När Husse och hundarna kom tillbaka hade Matte cyklat åtta kilometer och kände sig tämligen nöjd, genomsvettig som hon var trots lätt klädsel. Men åtta kilometer kändes lite halvdant, varför Matte pressade sig och gick i mål efter en mil. Väldigt nöjd med sig själv. Det är ju det där sista, när man egentligen inte orkar mer, som ger resultat. Att ha cykeln stående centralt i en liten bostad har visat sig vara mycket bra. Gradvis vartefter Mattes höft nöttes ner minskade muskelmassan i benen. Den vill Matte ha tillbaka. För att kunna stabilisera nästa gamla slitna höft så länge som möjligt. För att kunna promenera med hundarna i rask takt ännu några år!