När det är sol och varmt dag efter dag, känner Matte att det kan bli lite stressigt när mycket skall hinna göras på morgonen och kvällen när det är svalare. Tomat- och gurkplantor i växthuset skall tas om hand och en hel del andra växter likaså. Det skall vattnas och ansas och skötas om. Roligt jobb! Men inte när solen står som högst. När morgonkaffet är drucket och morgontidningen är läst vill Matte sätta igång med vad som skall göras utomhus. Det föll mycket regn på kort tid ett par dagar, varför regnvatten har kunnat användas för bevattning. Kanna efter kanna har Matte burit. Hundarna har njutit när hela framsidan av tomten har legat i skugga! Så mycket gjort inomhus har det inte blivit, inkluderande datortid. När solen försvunnit från husets framsida i kvällningen har Matte åter fått fart under fötterna, efter eftermiddagar i viloläge när solen flödat över den lilla stugan i skogen. Hundpromenerandet har förlagts till kvällarna.
Onsdag.
Kvällens träning var åter förlagd till den stora hangarliknande byggnaden med arbetsfordon och en hel del annat. Matte testade att låta sina hundar får göra ett parallellsök där de sökte samidigt efter tre gömda figuranter. En nyhet för Dima. Som satsade på att springa efter Aili till en början. Men så hittade han en vittring han ville jobba på och lämnade Aili. Varför Dima blev kvar vid en container där ingen var gömd vet inte Matte och inte kopplade han ihop Ailis skallmarkering med att hon fyndat till en början. Men vid den tredje och sista figuranten hängde han med och båda hundarna fyndade och blelönades samtidigt.
Båda hundarna fick senare varsina egna sök och för Dimas del blev det första gången han fick en figurant som gått ut genom bakdörren och ställt sig direkt utanför dörren. Vittringen drog in längs väggen och föll ner långt borta utmed väggen. Där fångade Dima den fint och visade hur fullständigt oberörd han är i miljön! En klätterapa precis som alla de Lapska som Matte tränat med.
Aili fick samma uppgift med en figurant utanför byggnaden och det var ingen större nyhet för henne, men det blir aldrig samma sak gång från gång, beroende på att vittringsförhållandena förändras med väder och vind.
Torsdag.
På kvällen plockade Matte fram lite agilityprylar för att låta Dima testa något nytt. Ett hopphinder var en nyhet för en hund som inte ens hoppade in i bilen vid ankomsten i november. Aili visade mer än gärna vad det var Matte ville att Dima skulle göra. Man skulle inte ta pinnen och springa iväg med den. Man skulle hoppa över den. Rätt snart kunde Matte höja ribban både bokstavligt och bildligt och att samköra de båda hundarna var inget problem. De hoppade sida vid sida både på skick framåt och på inkallning!
Den långa tunneln blev en utmaning! Aili blev överlycklig och gjorde som hon gjorde i sin ungdom. Hon hoppade upp på tunneln och försökte springa på den! Sedan ändrade hon taktik och valde att hoppa över den! Dima såg och lärde helt fel. En hund van vid att klättra på saker klätrar på saker. När Matte gav kommandot "genom" kom Aili ihåg att det var ju så man skulle göra! Det var uppenbarligen alldeles för länge sedan denna tunnel var framplockad. Många år sedan var det. Nu var det i alla fall dags och en rolig lek blev det! Aili sprang fram och tillbaka och hade buskul! Matte kastade in några godisar för att få Dima att i alla fall springa in i tunneln och det var inga problem. Men Aili var snabbare! Varpå Dima skulle ta en genväg och sökte godiset från utsidan och under tunneln. Smart hund! Innan tunneln klämdes in i sitt fodral igen hade i alla fall Dima förstått att Matte ville att han skulle springa igenom den långa tunneln. Så då gjorde han det. Några gånger när han kände för det.
Fredag.
En jobbig dag tyckte Matte.
Denna fredag för exakt ett år sedan for flocken till djurkliniken med Ailis mamma Modji 13½år, som åter fått en febertopp med mycket hög temperatur. Den andra denna vecka och orsaken till den höga temperaturen gick inte att hitta. Det beslutades att Modji skulle få slippa lida mer, när man inte kunde bota henne och hon fick somna in. Ett hastigt belut. Styrt till stor del av att det just var en fredag och tillgång till veterinär en helg i juli var osäker. En prioriteringsfråga där en gammal sjuk hund prioriteras bort om en ung hund kommer in skadad och är botbar. Som i humanvården.
Allt gick för fort. Det blev stress då inbokade patienter väntade. Situationen var hemsk. Absolut inte så som Matte lyckats få till livets avslut för sina tidigare hundar. Hemma i lugn och ro. En vidrig dag helt enkelt och en ur personalen som totalt saknade allt vad empati och fingertoppskänsla som kan behövas när en hund skall avlivas akut fick dagen att bli så mycket värre än nödvändigt. Hon förstörde allt. Modjis sista stund borde ha varit helt annorlunda. Eller snarare Mattes och Husses sista stund med Modji borde ha sett helt annorlunda ut. Då den där stressiga fredagen för ett år sedan.
Samma djurklinik skulle Matte nu besöka ett år senare, en fredagförmiddag. Allt kom tillbaka. En djurklinik som har öppet när den Matte annars besöker har semesterstängt. Även om det nu bara var för en avmaskning av Aili och Dima inför en Ålandsresa, så var det känslomässigt tungt.
Hundarna vägdes och de höll sin idealvikt på sexton och sjutton kilo. Matte gav själv medförda tabletter under överinseende av djurskötare. Tabletterna kletades in med lite skinkpastej och hundarna smaskade i sig sina avmaskningspiller utan att tveka. Klart. Matte kunde lämna kliniken med passen stämplade inför resan.
Lördag.
En hästgård i närheten driver även en liten servering, utomhus intill hästhagen. Flocken for dit för första gången, då Matte gillar hästar och saknar sitt hästliv mycket! För Dima skulle det bli ytterligare en erfarenhet och miljöträning, samt helt allmänt lite omväxling för hela flocken. Hästarna betade i hagen intill den för tillfället tomma serveringen och hundarna slog sig till ro i skuggan. Någon kom och ledde en häst nära inpå och det var inget som fick någon av hundarna att ens lyfta på huvudena. Ägaren serverade en himmelsk hemgjord ost och skinkpaj och slog sig ner för hundsnack. Mycket snart visade det sig att gemensamma kontakter fanns från förr, då ägaren gått en räddningshundutbildning men stupat på mållinjen då hunden underkändes. Nu, många år senare och med en ny hund hade intresset åter vaknat för räddningssöket och fortsatt kontakt blir det förhoppningsvis.
Ännu en gång dök känslan upp av att världen är bra liten ibland!