Fredag.
Husse begav sig till golfbanan och Matte gick till katterna. En av dem satt på baksidan av huset vid fågelbordet i Lapskreviret, när Matte tittade ut på morgonen från köksfönstret. En hundsäker plats utanför staketet, som omgärdar tomten på husets framsida. Någon var hungrig! Fåglarna matas inte längre, men det kändes som ett hot. "Kommer inte du och ställer fram mat nu så tar jag dina fåglar!" Så då såg Matte till att kattmat serverades hos grannkatterna. Som plötsligt och på mycket obestämd tid framöver blev Mattes fulla ansvar. Blir en djurägare sjuk måste andra hjälpa djuren och ta hand om dem. Matte låg närmast till hands, då katterna känner Matte sedan tidigare och Matte finns nära. Vilket medför att Matte är låst hemma för att försöka hålla katterna kvar vid sitt hus, i väntan på att deras husse kan komma hem igen. I området finns många katter och flera driver omkring långt hemifrån. "Sommarkatter" är en realitet och alla förstår inte att katter vill ha ett fast hem med social samvaro med människor. Man matar en katt på trappen, ingen har ansvar, ingen vaccinerar, avmaskar, plockar fästingar. Katten får aldrig komma in i någons hus. Den får bara mat på trappen och det är "gulligt när den sitter där och väntar". Det finns många märkliga sätt att se på hundar och katter visar det sig, när man bott här i skogen i många år. De två vuxna kattsyskon som blivit Mattes ansvar skall få mat två gånger varje dag och de skall få klappar, kel och kärlek i väntan på sin husse. Matte plockar även några fästingar dagligen och det verkar som om båda katterna uppskattar att få bli av med dem. De är märkligt hanterbara för att inte vara Mattes egna katter.
Dagen var kvavt varm och hundarna höll sig inne i stugan, där det var svalare ärn ute hela förmiddagen. Huset var fullständigt genomvädrat sent på torsdagkvällen. Matte gjorde vad hon gör varje dag, rensade och fixade lite av varje i trädgården. Planterade ytterligare några småplantor i en kruka och band upp gammaldags buskrosor som skjutit i höjden. För många år sedan var målet att omge den gamla lekstugan med rosor och nu är målet nått. På flera håll bäddar rosorna nu in lekstugan och ett rum bildas där man kan sitta i halvskugga vid väggen och vara osynlig från alla håll. Som ett grönt rum med väggar av syrén, bukettapel, syrénhortensia och rosor. Teket består av den skira grönskan från en egenplanterad björk. Ett skott som sköt upp ur asfalten på en träningsplats bredvid Matte, som låg gömd som figurant.
När det svalnat till arton grader på kvällen tog Matte med Modji och Aili på en promenad runt kvarteret. Oavsett om man går medsols eller motsols måste man över berget bakom huset. Innan det var tydligt att Modji var sjuk på något sätt hade Matte märkt under vintern att det tog emot för Modji i uppförsbackar. Hon verkade trött på något vis och veterinär kontaktades i februari. Prover togs men allt såg bra ut. Möjligen stack ett värde ut en gnutta, men visade inget som gick att diagnostisera. Precis som när Modji blev inlagd visade ett prov, crp-värdet, på en eventuell mindre inflammation någonstans i kroppen. Men var? Inget gick att säga, inget fanns att ta på men Modji kändes trött men ändå inte. Uppförsbackar verkade jobbiga, men på träning var det fullt ös! Nu vet vi. Det var ledinflammationen som gav detta aningen höjda crp-värde.
När Matte gick iväg med hundarna på fredagkvällen, för en kortare promenad mellan skurarna efter en tryckande dag, travade Modji längs vägen. Liksom Aili. Matte kunde gå med raska steg, för att hinna hem innan regnet åter började falla. Modji överraskade stort med att även trava uppför hela den långa backen! Det kändes helt otroligt att Modji orkade. Hon har tidigare tydligt visat vilket tempo hon har velat hålla på promenaderna och den senaste veckan har Modji visat att hon har lättare att röra sig än på mycket länge. Redan på senhösten/vintern har denna "trötthet" kommit smygande. Nu travade Modji hela rundan uppför och nerför berget och inte visade hon trötthet när hon kom tillbaka till reviret. Hon har gått upp i vikt igen (kortisonet gav muskelförlust) vilket varit positivt, hon har rört sig smidigare och hon har jobbat upp sin kondition.
Det går absolut att rehabilitera en drygt trettonårig hund tillbaka till ett aktivt hundliv! Modji tar för sig och njuter av livet varenda dag. Hon ser lycklig ut!