Torsdag.
Trög i starten får man bråttom! Efter den första skidturen på flera år fick Matte mersmak och litade bättre på sig själv. Det fungerade ju faktiskt att hålla sig upprätt i en hel timme även i svaga medlut. Matte tappade inte balansen och tippade inte bakåt. Gjorde som hon ropat till sönerna, när de likt Matte två år gamla skulle lära sig åka skidor - "Böj på knäna! Luta framåt!" Mattes osäkerhet har sedan snön kom i år suttit i huvudet. Ortopedens sista ord när Matte åkte hem efter efterkontrollen med ny höft har suttit hårt i minnet: "Kom ihåg - RAMLA INTE" med tillägget att höften kan komma ur led. Matte har känt sig löjligt feg som inte redan hunnit åka åtskilliga gånger på golfbanan, med två lyckliga Lapska som sällskap. Mycket känns missat redan.
Bättre sent än aldrig dock. Matte packade bilen med antika skidor och ärvda stavar samt hundarna iförda varselskynken för god synlighet. Smidigare klädsel än sist, framför allt nertill för att kunna böja sig smidigare vid påtagande av skidorna! Trist när kroppen böjer sig fint och inte byxorna tillräckligt.
Nu gick det snabbare att komma iväg från bilen och att hundarna var glada över att vara tillbaka var tydligt! De har alltid fastnat kring avståndsskyltarna på driving rangen när Matte promenerat med dem på en stängd bana. Där kommer inte gräsklipparen åt och där samlas harar och äter. Kring stolparna har det bildats lite lä och är mer snöfritt och nog hade många harar varit här och ätit. Samt skitit. Smaskens för hundar! Frusna fina harkarameller! Aili hade som vanligt väldigt mycket spring i benen och gjorde inga långa harpluttätarstopp. Det gjorde däremot hennes mamma Modji. Upprepade gånger måste Matte stanna och till slut ryta till för att få Modji, bliven kvar långt efter, att avbryta ätandet och hålla ihop flocken.
Så snart skyltarna på rad passerats byttes harpluttätandet mot sorkjakt, längs de oklippta kanterna där fjolårsgräset stack upp ur snön. Matte hasade på i det väl uppåkta och hårdkörda spåret och hundarna ägnade sig åt intervallträning. Full fart ikapp Matte och sedan stopp för lite sorkjakt. Men även sorkjakten upphörde när landskapet öppnade sig och inga sorkmarker kantade skidspåret. En skidåkare dök upp ett stycke framöver och Modji och Aili kallades in när Matte klev ur spåret inför mötet. Då ropade kvinnan och viftade med armen: "Det är bara jag!" En röst hundarna kände igen från förra skidturen och en hundälskande person de fått hälsa på vid bilen. Alla man möter i ett skidspår är inte det minsta intresserade av avbrott och hundumgänge, varför Matte höll på ordningsreglerna och både Modji och Aili satt stilla och fint i den djupa snön bredvid spåret vid passagen. Inget hälsande! Lite arbetslydnadsträning på skidturen.
Matte tog ett snack med sig själv och sade åt sig att passa på att njuta av skidåkandet som förr! Passa på nu! Sade Matte till sig själv. Det flyter ju på fint nu! Lev i nuet och minns ögonblicket! God fart i spåret med skidorna klapprande vid varje nytt tag, bra före! Du vågar hålla hög fart! De två hundarna som goda följeslagare i frihet under ansvar! Gå in i känslan och kom ihåg! Spara filmen! En annan sparad film från en underbar ridtur vintertid innehåller en barbackaritt med de två Husky/Schäferkorsningar lösa och lydiga med på skogsturen. Ibland är det viktigare än någonsin att mentalt stanna upp, stoppa tiden och KOMMA IHÅG KÄNSLAN. Nu gjorde Matte det. Fullt ös i spåret som förr och full närvaro mentalt i ögonblicket. Sparat i hårddisken. Carpe diem! För en kort stund kände sig Matte som för trettio år sedan. Kroppen fungerade som den skulle.
Efter en timme var Matte och hundarna tillbaka vid bilen. Just då plockade en kvinna ut sin utrustning ur bilen. Åtskilliga decennier yngre än Mattes gamla inåkta och trygga turskidor i trä och vallade med Swix blå. Iklädd hårt åtsmitande och icke hindrande funktionell klädsel, tydande på mycket skidåkande i hög fart. Inga gammaldags pjäxor där inte. Det känns ändå enklare att ta om man vurpar i Mattes löst sittande och enormt bekväma camouflagemönstrade mjukisbyxor, inköpta på marknad och gamla röda skaljacka. Än i mer proffsig klädsel tänker Matte. Som inte planerar någon uppdatering av sin sällan använda skidutrustning. Men med proffsig klädsel vurpar man ju aldrig. Frågan är om det hänger på utrustningen eller ägaren av densamma. Matte höll sig i varje fall på benen trots allt och var inte ens nära att ramla under en hel timme på skidor i både uppförslut och medlut.
Nu vill Matte ha mer snö för mer skidåkning och inte regn och vårväder! Hundarna föreföll njuta lika mycket av turen och håller säkert med! Typiskt att fegheten skulle sitta i för länge.
Modji o Aili på sista skidturen för tre år sedan. Det var inte lika mycket snö då.
Klickaför större bild.