Busfrönas träning och läggande av grunden för deras fortsatta liv går vidare. De har denna vecka fyllt 13 veckor och Aili och hennes syskon får göra allt det som Aili skulle ha gjort, även som ensam valp i familjen. Som dagmamma hade Matte ofta andras barn hemma i samma ålder som sina egna. Varför situationen inte är främmande för Matte. Det egna barnet / valpen blir en del av gruppen. Samtidigt som alla måste ses som individer och få enskild träning och uppmärksamhet.
Det fick de tre Lapska syskonen på torsdagen igen.
Matte tog med sig syskonskaran tillsammans med de vuxna hundarna ner till Vallentuna Centrum. Som är större än Kyrkbyns och också är ett utomhuscentrum. Liggande intill Roslagsbanan med en station i anslutning till butikerna. På andra sidan ligger Vallentuna Gymnasium och det rör sig rätt mycket folk här dagtid. En väg leder vidare förbi centrum längs med järnvägen. Matte parkerade så att valparna från bilen såg både tåget, bussarna, trafiken förbi centrum och alla människor kring stationen.
Sedan fick eleverna i livets skola komma med Matte. En och en. Deras mor och mormor stod för värme och trygghet i bilen. Lite öppet för mer intryck utifrån.
De fick gå lite olika vägar kring centrumbyggnaderna. Många stopp blev det. Ingen regelrätt koppelpromenad alltså. Ofta slog de ner rumpan och satt och tittade sig omkring, när någon ville hälsa på dem och prata hund. Många stopp blev det med alla de tre valparna. Varför de hann få vara ute var och en rätt länge.
Även här rörde sig gamla och unga, cyklister och rollatorförare. Även en hel del barnvagnsförare och några hundägare. Dock inga Pitbull! Matte var in en sväng med Manni i djuraffären och visade hur fin han var i sitt därstädes inköpta orange halsband och orange koppel. Runt och med inflätad reflex från Paw of Sweden. Alla valparna har likadana i olika färger och det underlättar väsentligt knypplingen med tre koppel samtidigt.
Hundsnack blev det som vanligt och nog var det minst två svårhanterliga Pitbullhanar som den omdömeslöse väktaren stod med utanför apoteket häromdagen. Troligtvis är deras mamma också en Pitbull. Men hon var social och trevlig mot Aili. Sönerna hennes borde ha hanterats helt annorlunda av en som påstod sig både ha tränat räddning och utbildat väktarhundar! Mannen var inte okänd (ökänd?) uppenbarligen. Trist. Minst sagt.
Manni skall snart ta flyget norröver med sin nya matte och därför utsattes han lite extra för trafikbrus och mycket människor i kombination. Ett tåg stod vid perrongen och en buss på dess andra sida. Full fart överallt av passagerare och olika motorljud. Alltså ställde sig Matte med Manni på perrongen i väntan på ingenting. Manni fick godis och satt snällt och väntade. När tåget for iväg och likaså bussen, lämnade Matte och Manni platsen även de. Lektionen i att vänta på allmänna färdmedel var slut.
Adji togs åter för Schäfervalp av en Schäferägare. Till en början, på lite håll. Men sedan blev hon tveksam och måste höra sig för. Blandning med vadå? En hundfysioterapeut som blev mycket nyfiken på rasen. Mötet råkade ske en litet stycke från bilen. På trottoaren vid stationen. Den är mycket bred och där stod även en liten skylift med korgen placerad på marken. Ingen jobbade med den för närvarande. Adji satt några få meter ifrån den. Så kom en kille och startade maskinen som mullrade som en kompressor och skickade upp korgen i luften. Schäferägaren kom helt av sig och måste kommentera Adjis brist på reaktion. Imponerad av den lilla valpen som lugnt satt kvar och tittade på allt som hände runt omkring. Inklusive skyliftarmen som långsamt började röra sig och korgen som sakta lyfte från marken. Sedan stängde killen av maskinen och gick därifrån. Adji verkade vara mest intresserad av honom. Som inte såg den lilla valpen.
Aili mötte en före detta hundägare. Många olika hundar hade det hunnit bli.Till åren kommen och med rollator. Så klart hon måste hälsa på Aili! Som fann rollatorn vara en kul grej! För att nå närmare damens vänliga händer, ställde sig Aili på det ena hjulet med framtassarna. Varpå hjulet rörde sig. Ännu roligare blev rollatorn! När Aili är gammal (12) kommer Matte att ha passerat 75. Lika så gott att lilltjejen redan nu vänjer sig. Alla vi hundtokiga hundägare hamnar där så småningom. Vi måste byta ras, vi kanske inte alls kan ha hund längre. Många är de som Matte mött under sina valppromenader den senaste tiden, som saknar sina hundliv. Åldrandet innebär förluster av olika slag. Även hundlivet och allt vad det innebär. Man bär på en sorg över saknade förmågor. Nu klappar Matte varje häst hon får möjlighet att klappa. Den här damen klappar varje hund hon får möjlighet att klappa. Som tur är har hon en dotter som är mycket aktiv med flera hundar inom brukset. Att komma till korta och inse sina begränsningar får inte ses som ett misslyckande. När man inte orkar längre måste man se till djurens bästa. På samma sätt som när de inte orkar längre.
Det blev lite allvarsamt, men detta kan behöva pratas om ibland. Pratar man inte om det finns det inte..... Men åren rullar på för oss alla. Inte alla har lyckan att kunna springa maraton som åttioåringar eller dansa på pensionärsdisko. Eller kunna gå ut med hunden.
Om nu någon trodde att Lapsksyskonen skulle vara trötta efter upplevelserna i centrum, så var de inte det. Fullt röj i köket hela kvällen blev det. Hos dem finns det mängder med energi! De hade vilat gott iblen och hann få ur sig lite spring på tomten i skymningen. Men inte tillräckligt uppenbarligen.