Inte blev Modji firad med tårta och inte blev hon firad över huvud taget egentligen.... Matte hade en tid på Danderyds sjkh. på torsdagmorgonen och kosan ställdes alltså söderut. Besöket beräknades vara överstökat på kort tid och därför fick hundarna följa med. Efter detta besök skulle Matte nämligen sammanstråla med Mormors syster och en kusin på tillfälligt besök. De fick skjuts hem efter diverse ärenden i närbelägna Mörby C.
Kusinen och Matte tillbringade många timmar på gemensamma hundpromenader i tonåren och nu skulle äntligen en gemensam hundpromenad genomföras, på samma vägar som förr! Efter 45 år.... Då: en stor pudel och en liten pudel. Nu en stor pudel och de tre Lapska. Det blev en minnenas promenad och känslan var aningen märklig när det kunde konstateras att de två pudlarnas barndomshem hos pudeluppfödaren inte förändrats till någon del. Inga utbyggnader, ombyggnader eller nertagna träd. I ett samhälle där åtskilliga hus tillkommit på avstyckade tomter, verandor byggts och träd tagits ner. "Skall vi gå in och hälsa på?" En märklig tanke som dök upp! Men pudeluppfödaren skulle nu ha varit en bit över 100 år om hon levat. På insidan är man densamma genom hela livet. Här gick nu till synes två gamla tanter med sina hundar. Men det var bara som det såg ut! Här gick egentligen två sjuttonåringar med sina första hundar...... ;-) Y
Efter en fika hastade Matte hem med sina hundar för att byta kläder och packa träningsgodis inför kvällens träning. Extra gott födelsedagsgodis. Vinden hade nu ökat väsentligt och på radio rapporterades om nerblåsta träd och strömavbrott på många håll i Roslagen. Både öster och norr om det lilla huset i skogen. I skärgården var flera öar strömlösa. Just som Matte kom hem började regnet ösa ner. Toppenväder för en träningskväll utomhus! Efter flera veckors träning i en stor hall under tak....
Kvällens träning var förlagd till Ramirent i Veddesta. Regnet upphörde på väg dit, men vinden var fortsatt mycket frisk. Samt väldigt byig. Det föreföll dock vara aningen bättre väder I Veddesta än närmare kusten. "Småpojkarna" var med och tränade även denna kväll. Alltså Nástis två halvåriga söner Epic och Lime. Småkillarna skulle träna vindstig, men det blev inte riktigt så. Inte regelrätta vindstigar. Vinden var väldigt byig och oberäknelig. Egentligen var det förarna som skulle tränas att läsa sina hundar. Båda ekipagen fick samma upplägg: De fick inte veta var figgen skulle vara gömd, för att inte omedvetet styra sin hund. De skulle gå med hunden i löst koppel runt en mycket stor byggnad. Ingen styrning, inget prat, inget krav på att gå snyggt i kopplet. Hunden skulle i princip få bete sig som vore den lös. Nosa och undersöka. Nyfikenheten skall väckas! När de kom runt det bortre hörnet av byggnade och fick vinden rakt i näsan, kunde en viss uppstramning noteras. De bjöds en vittring som kom och gick. Försvann och dök upp igen på lite olika ställen. De oerfarna unga hundarna koncentrerade sig alltmer på att få fatt vittringen de anade och nosade allt mindre på marken. Lime stretade iväg mycket målmedvetet med sin husse på släp mot vittringskällan. Husse blev hittad bakom några staplar metallbågar. Fritt placerad i vinden. Lime belönades med godis och var väldigt glad åt att ha hittat Husse!
Epic betedde sig lite annorlunda. Han bytte riktning fler gånger mot slutet. Det berodde på att Husse nu satt mot väggen av den stora byggnaden. Vilket gav helt andra vindförhållanden kring figuranten. In i det sista hade Epic lite svårt att vara säker på den exakta placeringen för vittringskällan. Epic gav sig inte och visade mycket tydligt att han absolut ville hitta den osynliga människan! Ett toppenjobb av båda småpojkarna! Båda visar ett bra figurantintresse och stor arbetslust!
Násti och Modji fick samma upplägg i den kraftiga vinden. Några steg tillbaka i utbildningstrappan. En figurant i sänder var utplacerad. För att förhindra att hundarna skulle få en vittring och sedan släppa den för att ta vittringen av en annan figurant. En kraftig och byig vind kastar vittringarna huller om buller och kan få hundarna att slarva och springa mer på måfå. Vittring får de ju hur som helst, när några personer är gömda inom ett relativt begränsat område. Med en figge utlagd i sänder uppstår inte möjligheten till slarv. Medan hunden markerar en funnen figge går nästa ut och gömmer sig. Násti och Modji fick fyra figgar var placerade högt och lågt. Båda sköte sig bra, med bra och ihållande skallmarkeringar. Matte krävde ordning och reda hos figgarna av Modji. Hon måste ligga ner framför figgen och skälla och hon fick inte klättra på sin figge.
Gázzi fick fyra figgar klurigt placerade i de båda förrådstälten. Matte visste inte var de var gömda. Gázzi släpptes på sök en bit ifrån tälten och satte av i full fart. Hon upptäckte direkt att det fanns folk i det vänstra tältet, stack in och skallmarkerade nästan direkt. Matte hade då inte hunnit fram till tälten. Gázzi markerade mot tältduken, bakom skyhöga staplar med lastpallar och stora lådor. Först markerade hon figgen längst in och när belöningen var utdelad vände hon sig om och markerade figgen intill. Snyggt! Sedan visade Gázzi tydligt att där fanns en figge till högt upp i närheten. Matte höjde blicken i enlighet med hur Gázzi pekade. Där satt Epics matte osannolikt högt uppe på den översta lastpallen! Hur kom hon dit? Vittringen föll ner lite här och där, men snart bestämde sig Gázzi och lyfte nosen mot taket och markerade mycket bra! Hon fick dock inte klart för sig exakt var figgen befann sig till en början, då hon inte hör när någon talar till henne från ett så stort avstånd. När Gázzi fick se att det rörde sig däruppe blev hon som en hoppetossa och skuttade och snurrade i sin glädjer över att figgen var på väg ner till henne. Figgen är viktigast! Inte godiset. Så har det alltid varit med Gázzi.
Matte jagade ut alla funna figgar och skickade Gázzi för ett återsök in i tältet. Nu stack Gázzi in med nosen påslagen, slog en lov och vände ut igen, med budsakpet till Matte att någon fjärde fig fanns där inte i tältet. Gázzi sattes åter i arbete och hon sökte då av området utanför tältet för att genast fortsätta till nästa tält. Där visade hon rätt snart att en figge fanns högt placerad och nära ingången. Matte tittade hur Gázzi pekade och fick se P. uppflugen som en fluga på väggen, i de skramlande metallstängerna som bar upp den i blåsten vilt smällande tältduken! Gázzi fäste mot tältväggen och skallmarkerade mycket bra.
Avslutningsvis fick småpojkarna lite miljöträning, samtidigt som de fick busa med varandra. Perfekt! De två tälten förde ett himla oväsen i blåsten och blickarna riktades ständig uppåt i någon sorts förväntan på att allt skulle rasa eller segla iväg eller både och! I detta oväsen och i denna oroliga miljö släpptes killarna in. Ingen av dem reagerade för en sekund på allt oväsen och att omgivning ryckte och skakade. De utforskade gemensamt miljön och försatt inte tillfället till mycket lek och några diskussioner. En del hundar skyggar för en prasslande pressenning. De här killarna skyggande inte för ett helt prasslande jättetält och en metallställning som hotade att rasa samman när som helst över dem, av ljudet att döma. Men dessa tält har stått pall i flera år, så faran för sammanbrott var nog inte överhängande!
Lite firad kände sig Modji kanske ändå till sist. Belöningsgodis för kvällen var torkat fiskskinn som knastrade bra när hon tuggade på det! Som godnattgodis fick alla hundarna varsin tuggpinne, i stället för ett litet hundkex.