Måndag.
Matte tog med sig hundarna på en längre powerwalk på vägarna i området. Tillkörd och halkig snö och nollgradigt krävde Icebugs på fötterna!
Promenaden inleddes i gråväder med ett lätt snöfall, men mycket snart tittade solen fram och behagade sprida sina strålar över trion som traskade vägarna fram. Samtidigt som stora snöflingor stundtals föll ner från den blå himlen. Mycket märkligt och mycket fint. Snö fallande från kringstående träd tänkte Matte, men så var det inte alls. De lite sömnigt fallande stora flingorna kom som stötivs och tvekande, men fortsatte neråt för att mjuklanda på Mattes tunnhåriga huvud, som blev lite blött.
Men Matte hade bestämt sig för en powerwalk för flås och så fick det bli och hundarna hade inget annat val än att jogga (Modji) och snabbgå (Aili) på Mattes villkor. Helt oresonlig var dock inte Matte. Toalettbestyr fick uträttas på andra sidan diket längs vägen och enstaka kissmarkeringar fick de göra på de platser där "alla andra" brukar få göra detsamma.
Uppför Mossvägenbacken blev det trögt! Här var det moddigt ovanpå det halkiga underlaget och för bra fäste trots piggar under sulorna måste Matte sätta i fötterna hårt. Lätt anfådd nådde Matte krönet och hundarna tackade för aningen lägre fart med större doftupplevelser under en kort stund. Schäfern mötte med skall, men de två Lapskdamerna har vant sig och behandlar henne numera lika ignorant som de alltid bemött den våldsamt skällande Hoffen nedanför backen. I denna Schäfers osäkra barndom och som ny i området väckte hon andra känslor hos de då tre Lapska. "Ont skall med ont fördrivas" och det blev ett jäkla skällande på båda sidorna av staketet. Matte tog då till fjärrkontrollen för träning och Aili som skällde värst av de Lapska fick dressyrhalsbandet på sig. Två pip betyder godis och rätt snart fungerade passagerna under tystnad, i väntan på godis ett stycke bort.
Komna ner på den sista sträckan tillbaka mot Lapskreviret upptäckte hundarna två hundlösa fotgängare ett stycket bakom på vägen. Matte tänkte att hon skulle invänta dem vid brevlådestället för att låta dem passera och få ett litet försprång, innan Matte tog sig an raksträckan hem. Att de två unga tjejerna hade såååå snabba ben hade Matte inte räknat med och de var ikapp just som Matte nådde lådan. Matte plockade upp posten och fortsatte med draghjälp! Tog rygg på de två snabbgående unga damerna och gjorde sitt bästa för att hålla ett oförändrat avstånd.
Ja, ni förstår ju säkert hur det gick med det. Modji travade på, Aili tog långa kliv och Matte töjde rumpmusklerna och musklerna bak på låren till långa spagetti, men inte gick det fortare för det. Matte gav inte upp och lutade sig fram och jobbade med hela kroppen för att knappa in i alla fall liiiiiite, innan den egna grinden var nådd. Men tjejerna bara försvann bort i kurvan och Matte övervägde, men bara nästan att göra som åkarna i Vasaloppet när de nådde mål. Men Husse stod där utanför vedboden och lite stolthet har Matte och bjöd inte på annat än att hon pressat idealtiden med tre minuter. Trots vinterväglag. Draghjälpen på slutet gjorde nog ändå sitt till! Hade Matte gjort som åkarna i Vasaloppet och utmattad slängt sig på vedbacken, så hade hon kanske inte kommit upp för egen maskin på en stund. Dumt att skrämma hundarna.
Det är bara att tugga i sig att det är lönlöst att försöka hålla samma fart som för fyrtio år sedan. Man får vid den här åldern vara tacksam för att man står på benen utan rollator. Att man kan gå ut vintertid.
Från P4 Västerbotten i går. Om de omhändertagna/beslagtagna Lapphundarna.