Tiden närmast efter förlusten av Násti.
På måndagen efter avlämnandet av Násti för separat kremering innan helgen, meddelades det att en urna kunde avhämtas. Både Husse och Matte uppskattade mycket att det gått så fort. Tanken på Násti i ett kylrum var inte behaglig. Nu blev det bara över helgen. Familjen begav sig iväg mitt på dagen och samma fina Benny som tog emot Násti överlämnade urnan. För att göra något bra av en sorglig dag, gjordes ett stopp vid ett gårdscafé med butik längs vägen hem från Uppsala.
Mycket lämpligt kom snickaren redan på måndagmorgonen och började inglasningen av lillstugeverandan. Matte hade köpt tolv gamla fönsterbågar för bara en femhundring för två år sedan för just detta ändamål. Men det som skulle gjorts förra sommaren blev inte gjort då. Ytterligare fem gamla fönsterbågar hade inhandlats billigt och de var äntligen kompletteringsglasade. När familjen kom hem från Uppsala syntes det redan hur bra detta skulle bli! Andra tankar än sorg och saknad tog över de närmaste dagarna.
Modji och Aili fick lite annat att tänka på även de, med ytterligare en person i flocken. En hundvänlig människa att sitta i knä på för Aili vid dagens matpaus och fikapaus! Jobbet tog bara några dagar och de olika fönsterbågarna pusslades ihop till något väldigt fint! Huset såg plötsligt hundra år äldre ut - i positiv bemärkelse! En femton kvadratmeter stor glasveranda gjorde den lilla sjuttiotalsstugan på sexton kvadrat till något helt annat! En punschveranda har familjen fått, enligt snickaren, som föreföll nöjd även han. Med tillbygt sovrum känns nu fritidshuset med lillstuga som något helt annat än när det köptes för tretton år sedan. En gårdskänsla har uppstått. Hundarna verkar inte missnöjda.
Som sagt, detta snickarbesök kom oerhört lägligt. Matte var som vanligt byggansvarig och hade sina tankar kring detaljer vid frekventa "byggmöten". Men tankarna på vad som drabbat Násti finns där hela tiden. Saknaden finns där så klart, men dessa frågor som aldrig kommer att besvaras känns nästan tyngre vartefter. De gnager. Bara för att det är något man måste leva med, så innebär det inte att detta är lätt. Inte just nu. Varför? Vad hände? Vad kunde gjorts annorlunda? Från lite diarré till vinglighet, till kräkningar, till viss förvirring och oro till ett insomnande. Men alla prover var ju bra? Inget syntes ju på röntgen?
Ingen har sagt att livet skall vara enkelt och att svar kommer att ges på alla frågor. Men tungt känns det just nu.
Modji och Aili kom lite i skymundan under Nástis sista tid. Vilket inte kändes bra, men det blev en nödvändighet. Tyvärr drabbades de dubbelt, då även de hade mängder med frågor kring vad som skedde i flocken. De har varit dämpade och sörjt på sitt vis, även om de varit med och tagit farväl. De har inte sökt efter Násti, men de har varit lite allmänt påverkade. Modjis aptit har inte varit lika glupande, men hon har ätit utan problem. Aili har inte varit lika lekfull. Inte förrän i fredags drog Modji och Aili igång en härlig jaktlek igen!
På lördagen for familjen iväg för att vattna blommor på annan ort åt semesterfirare. Där finns underbara strandpromenader längs Mälarens stränder, med båtliv, badplatser och mycket sjöfågel. När blommorna fått sitt fick de två Lapska en långpromenad i denna härliga miljö! Oändligt många nya dofter bjöds de på och Aili nosade på varenda luktfläck och Modji kompletterade med att nosa både högt och lågt. Vinden från vattnet förde uppenbarligen med sig härliga dofter! Vädret var perfekt för en lång hundpromenad!
Vid hemkomsten var hundarna påtagligt trötta av alla nya intryck och slog sig till ro med en gång, trots att middagen var på gång. Denna promenad var för dem. Den hade inte kunnat göras med Násti. Nu fick de tillbaka att de fått stå tillbaka en tid.
Livet går vidare, men på ett lite annat sätt nu. Fullt fokus på Modji, Aili och lagtävlingen! Men än dröjer de obesvarade frågorna kvar och de lär förbli där. En del av livet framöver.
Att förlora sin enda hund är inte detsamma som att förlora sin äldsta hund. Modji och Aili finns här och det är Husse och Matte oändligt tacksamma för.