Onsdagen skulle vara solig på förmiddagen och sedan skulle regn och åska dra in på eftermiddagen för att dra bort på kvällen. Kvällens träning kändes aningen osäker.
Matte jobbade på i trädgården, eller mer precist i bäcken, för att hinna få så mycket som möjligt gjort innan åskvädret. Stora stenar lyftes på plats, för att laga hålen i slänten där Modji jagat vattensork. Jorden rasade ner i bäckfåran vid hennes idoga grävande, som resulterade i en lyckad fångst och bra var väl det, men då bäcken ligger precis framför huset och ytterdörren får inte för mycket jord rasa ner i bäckfåran. I det uppgrumlade vattnet greppade Matte omkring sig på botten utan att se vad hon fick tag i när hon rensade rent på både nerfallen växtlighet och uppväxande plantor från botten. Snokar och iglar finns i vattnet. Efter några timmars gående i vattnet var ryggen krum och fingrarna såg ut som russin, men två tredjedelar av bäckfåran var färdigrensad. En matleverans hade anlänt från Ica och hundarna hade fått nya fina hundtugg att roa sig med.
Det blev dags att packa träningsväskorna och ännu hade det inte börjat regna eller åska. Matte kollade väderrapporten och en halvtimme innan avfärd till det närbelägna träningsområdet var prognosen: Liten risk för regn gällande hela kvällen och natten. Himlen såg lovande ut. Lapskflocken gav sig iväg och tio minuter senare brakade åskvädret loss! Blixtarna korsade varandra över himlen och regnet vräkte ner redan vid golfbanan! Vattnet studsade på vägbanan och sköljde rent hjulhusen på bilen. Sikten var dålig, vindrutetorkarna hann inte med. "Liten risk för regn" på mobilskärmen var nu en halvtimme senare ändrat till "regn". I hästhagen stod två hästar på helspänn intill elstängslet och tittade mot himlen, där det blixtrade och dundrade konstant. En farlig plats då blixten inte sällan dras till elstängsel och kan hoppa över till närstående.
Det har visat sig att just detta samtidigt drabbade en sjuåring på Värmdö, som klarade sig ganska bra ändå.
Vid ankomsten till träningsområdet dundrade, blixtrade och ösregnade det. Läget var inte optimalt för sökträning över stora öppna ytor. Första träningskompisen anlände och träning var nog inte aktuellt. Nästa träningskompis anlände och träning kändes ändå som en möjlighet, om man skyndade sig innan det nu avtagande regnandet tog fart igen. Åskan upphörde. Snabb som sjutton var Matte och fick Aili redo för ett sök när de tre figuranterna skyndat ut och gömt sig i en inte så öppen och utsatt del av området. Aili hade valt viloläge under dagen och exploderade nu när hon fick ytor att springa på och många vittringar som blandades lite hur som helst. Aili fyndade två figuranter ganska nära varandra, informerade Matte om deras ungefärliga placering genom att oprecist skallmarkera båda samtidigt, springande i åttor och ringande in dem båda samtidigt. Jodå, Matte såg var figgarna var gömda! En högt uppe och en på marknivå och Aili for som en urflippad Duracellkanin med nyladdade batterier. Matte hade is i magen och inväntade förgäves en exakt markering av en figurant i taget. Aili sattes ner för uppstagning och skickades rakt emot den ena legan. Matte fick sin exakta markering. Aili fick sin belöning. Nästa figge skallmarkerades till slut även den mer exakt och Aili jobbade vidare och fyndade den tredje och sista ett stycke längre bort.
För effektivt nyttjande av det osäkra regnuppehållet tog Husse med sig Aili tillbaka till bilen när han hittats, för att byta ut henne mot mamma Modji som skulle få ett liknande sök. Nu började det småregna på Matte som gömt sig liggande på marken bakom några betongbalkar i en grusslänt och på övriga figuranter. Modji brydde sig inte om lite väta från ovan och jobbade sig fint igenom området och skällde ut fyndade figgar fint, så att Husse kunde hitta dem.
Mer än lite duggregn blev det inte som tur var och ingen mer åska. Matte låg kvar på den genomdränkta marken och lät sig hittas av Ailis son Sumo, hans far Nemo och Modjis halvbror Lime, som alla skötte sig mycket bra och jobbade sig igenom sökområdet systematiskt.
När alla hundar gjort sina sök hade även duggregnet upphört och himlen klarnade! Matte tog med sig Aili för ett avslutande tomsök genom området, som nu var kontaminerat av människolukt överallt. Många gamla/tomma legor och flyktspår överallt där alla gått. En del av en grov ryggrad låg som störning, kanske från en älg. Aili tog sig an uppgiften och jobbade sig igenom området under tystnad. Hon samarbetade och var dirigerbar och hon kollade de gamla legorna, men hon var även intresserad av ställen där hon kunde krypa in.... Lyaletande några månader efter löp. En nyhet efter det att hon hade valpar i fjol. Matte påminde om att Aili faktiskt var satt i arbete och den ambitiösa Aili skärpte till sig och slutförde uppgiften fint.
Trots allt blev det träning för alla de fyra Lapska, trots att det initialt såg minst sagt tveksamt ut. I brist på resande och träningsläger i sommar planerades en heldagsträning inom kort.
Matte funderar kring detta med resande högst två timmar bort. Vilket skulle kunna vara ett problem vid valpköp, men inte verkar vara det nu när valpförsäljningen står på topp tydligen, enligt siffror från SKK.
Mer och mer förefaller befolkningen delas i olika delar där 70+ -gruppen förväntas ta ansvar och hålla sig undan och hålla avstånd och inte förflytta sig långa sträckor och övriga lever på som vanligt. En kille från Finland intervjuades på nyheterna på kvällen och bekräftade vad Matte upptäckt, man håller generellt inte avstånd och viker undan vid möten i Sverige.
Annorlunda och mer ansvarsfullt ansåg han detta med fysiskt distanstagande fungerar i Finland i dagläget. Med Husse och Matte jämnåriga och äldre reagerar kraftigt på att det är de äldre som måste kliva åt sidan för att distans skall kunna hållas, när man besöker platser utanför hemmet. Ansvaret för distanshållande bör delas av alla i alla åldrar. Tycker Matte, Husse och andra gamla gubbar och gummor. Det är inte så att alla 70+ MÅSTE stanna inomhus!
Det är tufft att vara en gamling nu. En som fyllt 70. Det är tufft att behöva läsa att palliativ vård har satts in i stället för behandling! Att anhöriga fått strida för korrekt vård och att korrekt vård lett till överlevnad. Att en geriatriker själv anser att man sätter in palliativ vård av sjuka äldre som "aktiv dödshjälp". Ättestupa är ett ord som använts ett flertal gånger de senaste månaderna. De gamla drabbades värst! De som skulle skyddas......
Man kan säga till en person i femtioårsåldern: "Håll i och håll ut! Det blir bättre!" För en som fyllt 80 finns inte så mycket livstid kvar att vinka på. Så mycket framtid att tänka på över huvud taget. Är man 70+ är man på väg dit. Livet efter Corona kanske inte kommer att finnas alls. Förr eller senare får alla detta sägs det från kunniga. Så länge inget vaccin finns och de gamla har drabbats värst och löper störst risker framöver. Livet känns lite bråttom. Mycket skall hinnas med och mycket kommer aldrig att hinna bli av.
HÅLL FYSISKT AVSTÅND! Även i Sverige.
