Söndag.
Under våren rehabiliteringsgick Matte på golfbanan med hundarna och fick upp konditionen. Men så öppnade banan och Aili var dräktig och Matte fick fullt upp med trädgården. Mycket skulle göras innan Midsommar då valpfödseln var beräknad. Husse fick ta promenader och då blev det i skogen med båda hundarna. Inte så fort i den kuperade terrängen, men nyttigt för kropparna med det ojämna underlaget. Mattes gående skedde mer i form av fram och tillbaka med trädgårdsredskap och vattenkannan. Timmar i sträck. Rensande och planterande och mycket fanns att göra innan valparna skulle ta all tid.
Sensommar och förhöst, sedan de fyra valparna flyttade hemifrån, har ägnats åt trädgården igen. Beskärning, rensning och nerpetande av väldigt många blomlökar. Förra hösten blev inte så mycket gjort, då den utslitna höften var i vägen. Matte klagar inte, konstaterar bara sakernas tillstånd. Mycket av trädgårdsjobbandet hanns inte med under fjolåret. Vilket inneburit att Mattes gående i huvudsak har förlagts till trädgåreden och Husse har gått med hundarna. Att tänka att man inte hinner och orkar lika mycket som för tio år sedan bjuder emot......
Nu kände sig Matte ha kommit ikapp och trädgåreden fick vara ifred under söndagen. Matte tog med hundarna och gick upp till sjön, som låg blå och fin som ett smycke i skogen. Inramad av skog med inslag av sprakande höstfärger. Matte rycktes snabbt ur sitt höstnjutande, när en hundtrio dök upp på stigen ett stycke framöver. En tillfällig flock där den egna hunden fått sällskap av två lånehundar. En väldigt stor och väldigt ljudlig lånehund dessutom. Det mullrade från djupet av det stora djuret, som uppenbarligen inte uppskattade mötet med de två Lapska. Medveten om hur den stora hanhunden förvaras, med väldigt högt stängsel och stor hundvarningsskylt samt vaktbolagsskylt, valde Matte att omedelbart vända och bege sig utom räckhåll med de två minihundarna i sammanhanget. Tillfälliga matten valde för egen del att stå stilla till Lapskflocken hunnit ur vägen. Vissa hundmöten vill man bara inte uppleva. Det verkade ömsesidigt. En dylik förvaring på tomten av en mycket stor och ljudlig hund, skickar onekligen tydliga signaler till omgivningen.
Modji och Aili satt fint längst bort på en vändplan för givande av så mycket utrymme och trygghet som möjligt och Matte ställde sig emellan och hörde den stora hunden skälla mullrande bakom ryggen, medan lånematten verkade kämpa med att få med sig hunden, av tonläget att döma. Matte fokuserade på sina egna hundar och litade kallt på att allt skulle gå bra, med en hundvan lånematte som hade pondus.
Lapskflocken traskade vidare längs stigen och Matte upptäckte att åter hade någon tippat en massa grus där bäcken börjar och utgör utflödet ur sjön!? Enligt uppgift, när det skedde för ett par år sedan, är detta inte tillåtet och det påverkar djurlivet i bäcken, där en sällsynt trollslända finns. Ingen vattendom finns som säger att sjön skall regleras. Märkligt.
Resten av promenaden på stigen längs sjön var en njutning och så småningom kom trion fram till grannbyn och en asfalterad väg tog vid in mellan husen. Många hus var nu igenbommade inför vintern, men en och annan bil passerade och bråttom var det! En gammal tant med två små hundar kan väl kliva ner i diket och hålla sig undan från vägbanan, verkar vara vad en del tycker. Hej vad det gick och Modji som just nosat nere i diket och var på väg upp fick ett kraftigt ryck i kopplet för att inte hamna framför den icke insaktande och icke väjande bilen. Inne i ett bostadsmråde med trettioskyltar. Bussigt.
Matte återvände in i skogen med hundarna ett stycke, för att åter hamna på asfalt för att ta sig hem. Nu gick det lite långsammare i ett avslutande långt motlut, som fick Matte att känna att konditionen måste förbättras. Men en timme i rätt god fart fick ändå ses som godkänt efter omständigheterna. Ytterligare tio minuter så var Lapskflocken hemma och tog en paus i stugan med lite i magarna. Varsitt stort och hårt hundkex hade hundarna förtjänat! De skötte sig fint vid det oönskade hundmötet.
Kvar på agendan för dagen var att avsluta det bökiga och pilliga jobbet med att få på ny skyddsklädsel i Mattes bil. Den gamla var utsliten och med hundar i bilen och för någorlunda andrahansvärde i framtiden känns sådan klädsel som ett måste. Tränar man på områden som lämpar sig för räddningssökträning skitar man ner sig och överdrag på framsätena känns självklara. Men ack så bökigt att få dit dem! För varje nyare bil blir det allt svårare! Allt är mer tätt inpassat kring stolarna. Man kommer ju inte åt att spänna de små gummistropparna och häkta fast de pyttesmå "krokarna", alldeles för öppna och svårhakande i nästan nittiogradig vinkel! Det finns ju inget under stolarna att haka fast i heller! Matte ormade omkring inne i bilen och upplevde sig själv smidigare än vad som tidigare var känt, i sin strävan att göra jobbet ordentligt, när det nu skulle göras.
Länge slet Matte med detta och tankar fladdrade efter promenaden. Kring den stora mullrande hunden bakom varningsskyltar och staket värdigt en kidnappningshotad mijardär. I ett fritidshusområde. Kring unga Lapska killar som tidigt hamnar i konflikt med sina ägare och söker nya hem. Ofta med en önskan om ett aktivare och mer stimulerande liv. Kanske känner Husse och Matte någon som vill ha? Felköp. Varför? Var går det snett? Sorgligt oavsett. En hund ämnad för ett tufft arbete i ett tufft klimat måste vara försedd med mycket motor. Mycket energi. Och varför frågar man mycket oftare efter "avknappen" än efter att "påknappen" verkligen fungerar?! Hos en arbetande hundras. Måtte rasen i framtiden få ha kvar sin motor med väl fungerande "påknapp" som hos andra arbetande hunraser. Bra vore väl om Lapsk Vallhund fick räknas till bruksraserna för att bevaras som arbetande hundras och inte urvattnas till en sällskapshund. Om än av robust typ.
Matte hann just fundera färdigt och låsa bilen, när Husse kom hem efter att ha besökt den blivande räddningskursens andra förträff, i lite äventyrsmiljö på en brandövningsplats. Husse och hundarna var nu hungriga och Matte såg till att de fick mat i magarna.