Måndag.
Ännu en dag med sol från en klarblå himmel, bara stilla fläktar och ingen kraftig iskall vind, samt nio plusgrader mitt på dagen. Härligt!
Matte tog med sig hundarna ut på tidiga förmiddagen för lite planlöst promenerande. Vilket ledde till att Lapskflocken vandrade iväg ut ur området och gick ett stycke genom skogen på det som en gång var "landsvägen" mellan Stockholm och Norrtälje. Ett stycke mjuk och behaglig skogsväg numera. Vägen ledde bort till några hus uppe på höjden ovanför Långsjön. I de små röda fritidsstugorna, avstyckade från det gamla Uggletorpet, bor ingen permanent och här härskade det stora lugnet en måndagförmiddag. Matte och hundarna gick nerför höjden mot den istäckta sjön och gick ut på en flytbrygga, som fick den tunna isen att frasa längs bryggkanterna. Här nedanför två stugor med fantastiskt läge, bestämde sig Matte för att slå sig ner och njuta av vårdagen! Annat väder väntar framöver.
Den svaga vinden fick ett ensamt vindspel i metall att klinga spröda toner ut över sjön. Vartefter solen steg på himlen och värmde allt mer, började isen både sjunga och råma till hundarnas stora förvåning. Tre hundar vände sig ut över sjön i olika riktningar med vinklade öron. Det frasade i vassen intill bryggan och Modji kanske mindes den snok som hon tidigare upptäckt där och som då simmade in under bryggan och dessutom tog sig upp på bryggan framför näsan på hundarna. Men nu var vattnet istäckt och inga snokar var ute och simmade. Det närmaste en orm som beträdde bryggan var en svart-vit zickzackmönstrad snodd, som likt en babyhuggorm lindat sig runt en påle på bryggan.
Matte satt på kanten av den låga bryggan och med raka ben fick hälarna vila på den tunna och gungande isen. Varje gång som hundarna rörde sig i koppellängd kring Matte, gungade bryggan och isen lossade allt mer. Rätt som det var brast den och Mattes häl for igenom isen. Reaktionsförmågan var god nog för att förhindra fotväta. Nu hade Matte och hundarna njutit, tränat passivitet (Aili) och fångat dagen i 45 minuter och det var dags att röra sig vidare.
På den gamla vägen stod nu en bil med släp och en man lastade av något i en liten dragkärra. Det visade sig att han de senaste tre åren byggt ett hus på en närbelägen bergknalle. Så osynligt bakom höga träd där uppe och utan annat än en liten smal stig att ta sig dit på, att Matte totalt missat det nya huset i 1½-plan! Hit kan ingen ha transporterat ett hus i sektioner! Här hade någon byggt i lösvirke och varje bräda var ditsläpad genom skogen. Imponerande! Tanken var att bevara känslan av att bo mitt i skogen, trots att bilväg leder nära förbi och nedanför finns sjön med alla dess möjligheter. Fantastiskt! Bikuporna var även de så diskreta att Matte upptäckte dem först när hon fått dem utpekade. Vilken känsla av frid som vilade här. Matte fick sig till livs lite lokal information och togs genast ur den fridfulla sinnesstämningen. En av de boende i ett av de finaste husen vi sjön hade lite svårt att dosera spriten och hade tagit båten ut på sjön, ramlat i och drunknat. En tragedi i nutid, som förmedlades till Matte. Som även fick information om vilka som bodde var och när. En fantastisk miljö som ännu inte blivit permanent befolkad.
Hem gick traskandet genom området och även i vägkanten förmedlades lite byskvaller. Om huset som sålts för över två millioner och där halva är svartbyggt för mindre än tio år sedan och där köparna troligtvis aldrig fick veta att det är så. Ännu i några år kan de alltså riskera att få riva halva huset.
Hem kom Matte och hundarna mer än tre timmar efter det att de gav sig iväg. Nu skymtade tunna molnslöjor i söder och så snart Matte svalt sista klunken kaffe drog slöjorna fram över solen och sänkte temperaturen några grader. Matte höll sig varm genom att beskära Ölandstok och Rosenspiréa som blommar på sensommaren och skall beskäras på våren. Hundarna bredde ut sig på trappen och njöt av de sista solstrålarna mellan granarna på berget i väster.