Tisdag.
Under en timme tidigt på morgonen föll snön ymnigt över reviret. Blöt snö. Det blev väl inte mer än ett par tre centimeter och det visade sig vara bra för hundarna. När de släpptes lösa på tomten efter morgonpromenaden, hade den blöta snön eliminerat halkrisken på kvardröjande isfläckar på gräsmattan. Den blöta snön klibbade fast i det fläckvis halkiga underlaget och äntligen kunde Aili och Dima leka jaktlekar igen. Under ett par dagar har de själva insett riskerna med is på gräsmattan och i stället har de lekt uppe på den väldränerade infiltrationskullen. Inte så mycket jaktlek där, utan mer närkamp.
Solen steg över skogsranden och snön gnistrade vit och fin. Björkarnas trädkronor gnistrade vita som stammarna mot den blå himlen och det var magiskt vackert i det varma ljuset från den lågt stående solen. Allt var täckt av vackert gnistrande ren och vit snö. Som ett julkort med den röda stugan, lillstugan och vedboden. Ett radikalt väderomslag från det gråa och blöta under måndagen. Matte tog med hundarna på en betydligt längre promenad än dagen innan. En promenad förbi en plats där ett gäng torra granar nu håller på att plockas ner bit för bit, mellan vägar och ledningar. De är angripna av granbarkborre som så förfärligt många andra granar i trakten. Det blir allt glesare i granbestånden som är många. Det är mycket gran i skogen och framtidens skogsbruk kommer att se annorlunda ut med mera lövskog.
När Matte svängde runt hörnet i korsningen stod där en bil och två killar lastade ur motorsågar och övrig utrustning. Dima tvärstannade. Skumt! Men nyfikenheten hans är stor och allt måste undersökas. Så och dessa prylar utplacerade längs vägkanten. Två killar iförda hjälmar med visir och hörselskydd såg rätt skumma ut även de! Dima funderade, studerade och kunde inte motstå att försiktigt gå fram på eget initiativ och kolla närmare. Motorsågen var snäll. Den anföll inte. Inte heller det som såg ut som en lövblås eller behållaren med grejer och killen som luktade människa men inte riktigt såg ut som en sådan var väldigt snäll även han. Honom kunde man umgås med på nära håll tyckte Dima. Så många trädklättrande trädfällare har det kanske inte funnits i Dimas liv tidigare. Inte i Ailis heller för den delen. Motorsågar är hon däremot väl förtrogen med. Inklusive människor med hjälm, visir och hörselskydd.
Väl hemma igen fanns de mycket energi kvar i Dima. Aili tyckte att det var rätt lagom att gå in tillsammans med Husse som varit i vedboden och mölerat om, men det tyckte inte Dima. Från att ha bott i en lägenhet har Dima fått möjligheten att få utlopp för överskottsenergin på ett annat sätt, efter att ha gått på promenad begränsad av ett koppel. Alla möten med bilar, människor och hundar bygger upp känslor hos den unga hunden. Intryck i mängd som måste bearbetas. Mängder med doftintryck och ljudintryck måste hanteras. För en ung individ kan det bli lite trångt i vindlingarna i hjärnan när alla intryck skall bearbetas och för en filterlös hund behöver den mentala stimulansen balanseras med fysisk aktivitet. Musklerna måste få en urladdning innan hela kroppen kan komma till ro. Samt tvärtom. Det räcker inte att bara springa och använda musklerna. En balans måste finnas mellan motion av kropp och knopp. Inte minst för pubertala individer. Slynglar och slynglor.
Dima hittade den stenhårda och nu tunga fotbollen. Han slet som en galärslav med att få ett grepp om bollen med tänderna. Envist! Det fungerade inte alls. Dima började dribbla bollen över gräsmattan och rätt som det var rullade den sakta men säkert över kanten ner i bäcken. Dima efter. Det gick inte lättare att få ett grepp med tänderna i bollen nu. Bollen följde bäcken nerströms och fastnade under den lilla bron över bäckfåran. Vattenståndet är högt och Dima ställde sig på bron och försökte få tag i bollen. En tämligen omöjlig uppgift för honom. Bollen låg och skavde mot bron och Dima krafsade och krafsade på brädorna. Bollen låg där den låg. Dima började skälla ut bollen, som om den skulle kliva upp ur vattnet om han skällde mycket nog. Dima blev alltmer frustrerad över bollen som låg där och vred sig i det strömmande vattnet. Fastkilad vid brokanten. Han övergav bron och ställde sig på slänten för att nå bollen. Det fungerade inte heller. Som en ren överslagshandling vände han sig om och tog tag i en liten solcellslampa nära inpå honom. Med ett knak fick han loss lamphuvudet från sin metallpinne. Där tog leken slut. Lampan togs om hand och bollen plockades upp.
Klicka för större bild.
Dima fungerar precis som en Lapsk Vallhund. Får han ingen uppskattad sysselsättning så är han självständig, smart och kreativ nog att hitta på något kul. Att gräva är kul! Tycker Dima. Ännu är marken frusen. Gräsmattan är stenhård. Snart är den inte det längre. Matte har börjat fundera på hur hon skall få Dima att gräva det djupa dräneringsdike som hon skulle behöva. Det räcker inte längre med de tolv meter som hon själv har grävt och dränerat med rör och grus.