Måndag.
Vägen är ännu helt omöjlig att gå på för säkra hundpromenader. Det har visat sig att det är sandat på många ställen trots allt! Men inte på just den raksträcka som går utanför det egna reviret!? Är fyra permanentboende pensionärer, fördelade på tre fastigheter längs raksträckan, inte många nog för att få sand på isgatan? Uppenbarligen inte. Matte behöver röra på sig och hundarna behöver röra på sig, varför det fick bli en tur upp i skogen tvärs över vägen även denna dag. Det går bra att gå där så länge det är en jämn uppförsbacke genom granskogen och även på högplatån med glest tallbestånd fungar det hyffsat att ta sig fram. Vidare bortöver går det väldigt mycket upp och ner och var det är djupa snöfyllda skrevor kan man inte se. Det är lätt att trampa ner i håligheter och djupa skrevor fyllda med snö. Nu höll sig Matte kvar på den relativt sett plana lilla högplatån. Matte är rädd om sina höftproteser.
Tanken inför dagens skogspromenad var att träna framför allt Dima i flockkänsla! Flocken skall hålla ihop! Det är inte Matte som skall lhålla reda på var hundarna är hela tiden. Det är de som skall hålla reda på var Matte är! Här är Matte flockledaren som bestämmer var och vart man skall gå och vad man skall göra. Aili kan reglerna väl och lusten att sticka efter vilt har avtagit i takt med uppfostran, mycket träning och i viss mån ålder och förstånd. Chansen att hinna ifatt räven minskar med åren! Aili är inte korkad. Nu fick hon bära det fina reflexhalsband med pingla, som alla hundar boende i det forna vargreviret fick av Länsstyrelsen för en del år sedan. Andra djur hör pinglan på håll! Det gör inte Matte längre. Matte ser dock reflexhalsbandet tydligt och kan hålla koll på att Aili följer regeln om högsta tillåtna avstånd till Matte, i olika typer av terräng. Hon får aldrig hamna utom synhåll! Matte vill kunna läsa sin hund även på håll.
Dima introducerades i denna form av träning direkt när han var nyinflyttad för ett år sedan och då på golfbanan och med en långlina, som Matte höll i ett hårt grepp när Aili fick vara okopplad. Redan där fick Dima lära sig grunderna för den typen av träning och en mycket viktig punkt på listan är att man absolut INTE får leka med en annan hund när man är kopplad eller har en långlina på sig!!!
Risken för svåra olyckor är stor! Det är fler än en hund som fått en långlina eller ett flexikoppel runt ett ben, när nåon av de lekande har dragit till och slitit av något i något hundben. Med fruktansvärda smärtor och konsekvenser som följd. En lina slingrar sig runt åtta hundben i en närkamp och risken för att en slinga lagt sig kring något eller några ben när hudnarna får för sig att börja jaga varandra är ju jättestor!
Till sin förvåning ser Matte att det förefaller vara rätt vanligt numera att nyblivna hundägare låter valpar leka med andra hundar iförda en långlina?! Som en säkerhetslina med vilken man kanske tänker sig kunna begränsa hunden. Men om hunden med linan är bakom föraren och sticker bakåt kan den dra iväg på egen hand utan att föraren kan ingripa och hindra hunden. Som kanske försvinner i skogen. Som kanske förblir borta för att linan fastnade under en trädrot eller en sten elle snodde sig runt ett träd. Det har också hänt alldeles för många gånger! En del hundar hittas. Andra inte. De blir kvar där ute ensamma och fastbundna någonstans. En Lapsk Vallhund var borta i en vecka innan den hittades. Troots mycket envist sökande av många hela tiden. En ung hund som drog iväg på egen hand med en lina släpande efter sig, där ägaren inte hade en chans. Någon hade tipsat om ett bra knep för att kunna ha koll på hunden och ändå låta den springa lös....
Hur tänker man här? En människa springer inte ikapp en hund som drar iväg i skogen, ens med en lina löpande på marken. Man hinner inte, når inte, kan inte greppa linan ilande iväg bland blåbärsris, kvistar och trädstammar, när hunden drar iväg blixtsnabbt och överraskande. Inte heller i närheten av trafikerade vägar fungerar en lina löpande på marken som en säkerhetslina; för att kunna hindra en ung hund från att dra iväg när den leker med en annan hund. En katt sprang över vägen och iväg for hunden och ägaren hann inte förstå vad som hände. Bilar är hårda och hundar är mjuka.
Dimas långlina hölls alltså i ett stadigt grepp av Matte och han hade bara fem meters frihetsradie från Matte. En bra början. Han tränades även i att vara passiv i skogen. Matte och hundarna skogsbadade där bland tallarna i blåsten. Dima fick lära sig att sitta stilla och ta in omgivningen! Känna av vittringar som for kors och tvärs och hans nos var hög! Men han skulle sitta stilla och skogsbada. Bara vara. Passivitetsträna måste man göra i olika miljöer. Även människor behöver passivitetsträna och Matte njöt av skogen! Tillsammans med hudnarna. Aili föregick med gott exempel. Så även när Matte tränade inkallning med visselpipa. Ett gemensamt projekt förenade Aili och Dima i ett intensivt grävande där snön låg djup! Vad de grävde efter vet inte Matte. Kansek inte heller de själva. Något som förflyttade sig under snön vad det verkade.Videosnuttar finns på Instagram. 'dogsandgardenatnan'.
Vad Dima skall lära sig är "frihet under ansvar"! Sköter man sig och följer reglerna kan få vara lös och fri från koppel och lina. Det har fungerat med Aili och hennes anmödrar när de så småningom kommit ur puberteten. Vilket kan dröja när det gäller en Lapsk Vallhund! I femårsåldern har Matte börjat kunna lita på att de Lapska i flocken har uppfört sig som vuxna och ansvarstagande.
Fotna är tagna i skogen tvärs över vägen och fem minuter hemifrån.
Klicka för större bilder.
