Söndag.
Staketet som byggdes under förra veckan, byggdes enligt samma mönster längs hela sträckan på trettiofem meter. Tätt mellan brädorna nertill och allt glesare ju högre upp man kom, med 45-ribbor och med möjlighet att förtäta. Det ägnade sig Matte åt under söndagen. I hörnan mot vägen och infarten jämte carporten kunde Dima sticka ut hela nosen, då marknivån här var högre på grund av uppfyllning på infarten. Varför Matte nu sågade upp ribbor för förtätning kring hörnet. Med en japansåg gick det lätt och blev snyggt. Sedan kom problemet med att skruva fast dessa ribbor. Matte hade två olika skruvdragare liggande redo. Batteridrivna sådana och två olika bits som borde passa. Detta funkade inte. Inte alls! Skruvdragarna var kraftlösa och drog inte, trots nyladdade batterier. Inget av bitsen passade optimalt i trallskruvarna och till slut måste Matte ge upp. Fram med skruvmejseln i stället. Sedan skruvade Matte. Skruvade och skruvade och till slut blev det blåsor i handflatan då det inte gick att få ett bra grepp om mejseln med handskar på. Det var tungt, det tog tid och det var allmänt slitigt i den iskalla nordanvinden och med en temperatur kring nollan. Till slut måste Matte ta på sig handskarna och då blev greppet om mejseln sämre och skruvarna gick inte in ordentligt. Av med handskarna igen. Finrarna var stela.
Dörren till uterummet var öppen och hundarna kunde välja var de ville vara. Aili föredrog sin korg i uterummet och Dima fördrog att hålla koll på alla fåglar och på Matte. Den första ringduvan anlände dagen innan och Dima var nyfiken på den orädda fågeln. Ett par har häckat i reviret i många år och ytterligare en duva ingår i familjen varenda år. En barnvakt kanske? Eller en trio som bildat familj tillsammans? En änkling eller en änka? Det var två par först men en duva togs av höken. Som tappade den döda duvan mitt på gräsmattan.
Då och då kom Dima och tittade på Matte som slet med sin mejsel. Han konstaterade att nosen inte längre kom ut genom staketet där det var som roligast att sticka ut den i hörnan. Matte var nöjd. Dima kanske lite mindre nöjd. Nu kan varken förbipasserande hundar få noskontakt med honom eller hundälskare kliva in på tomten och ge honom godis. Helt nöjd var Matte ändå inte, då kraften i artrosfingrarna inte räckte fullt ut. De första ribborna var snyggt fästa med helt indragna skruvar. De sista ribborna satt fast - men skruvarna måste in längre! totalt hade Matte skurvat in tjugo långa trallskruvar. Husse kom hem och tänkte att den stora elanslutna borrmaskinen/skruvdragaren skulle fixa det sista och satte igång. Bara för att konstatera att den exakta bitsen saknades och nästan rätt är inte gott nog när det skall skruvas. Matte föreslog en tur tvärs över vägen, för att höra om en bättre passande bits kanske ingick i sortimentet i verktyglådan där. Bingo! Husse kunde nu dra in de sista skruvarna den sista biten och Matte packade ihop för dagen. Staketet var nu helt färdigt och nu var Matte väldigt nöjd - efter dagens tre timmar med såg och mejsel.
Hundarna hade fått vänta länge på sin promenad. Matte tog med dem på en planerad timslång promenad, men fick vända efter en kvart. Sol på dagen och många minusgrader på natten hade gett en yta på vägen längs en längre sträcka där snökedjor hade behövts. Vägen var som såpad! Hundarna halkade och Matte hittade inte en enda barmarksfläck att kliva på. Tjock is överallt. Helt om och en anna väg. Även här dök det upp ett parti med såphal is när allt annat låg isfritt och fint. Ett kortare stycke i en korsning och nästan hemma. Med mysteg och hårt hållna hundar tog sig Matte vidare och kom hem till slut.
Efter lite vild lek på tomten drog sig hundarna mot ytterdörren och signalerade matdags! Matte tyckte att det var en bra idé efter en hel eftermiddag ute i blåsten.