På måndagen tog Matte med sig hundarna ut i skogen på promenad. Upp och ner för alla bergknallar bar det och längs stigar som flödade av strömmande vatten, som vore det snösmältning i markerna! En mycket lång dag liggande i bilen gjorde inte gott för Gázzi! Hon var stel när hon hoppade ur bilen efter drygt 13 timmars bortvaro. Trots att Matte under sena eftermiddagen fick flera tillfällen att rasta och promenera med Gázzi och Modji. Förmiddagen ägnade Matte däremot åt att ligga gömd som figge till och från. Tankarna far när man vandrar och något som Husse och Matte inte kan begripa är hur man tänker när man anger hur en funktionskontroll skall läggas upp. Det sägs att den i stort skall likna ett prov för ekipage som testas för internationell tjänst. En MRT - Mission Readyness Test.
Vilket ju förefaller som en tankevurpa.
Av de ekipage som gör en funktionskontroll är många redan bortsorterade, av diverse olika skäl, från möjligheterna att ingå i den internationella styrkan. Varför då lägga ribban i nivå med vad som krävs för att ingå i den internationella styrkan?! Vad är meningen med att lägga nivån på provet mycket högre än vad som är nödvändigt för dessa ekipage? Som aldrig kommer ut internationellt och som sällan efterfrågas annat än av anhöriga, när polisen gett upp sitt sökande efter saknade personer.
En sak är i alla fall säker efter alla år i räddningsträning. Här har man hamnat i samma läge som inom utställningsvärlden. Man gör inte provet/ställer ut hunden för en del av domarkåren. Tyvärr har några av de bästa domarna inom räddningen upphört med bedömningsuppdragen. De som gjorde allt för att ingjuta lugn och som hade en positiv inställning vid bedömandet. Som bedömde situationer där vittringen for iväg i kraftig vind för vad det var och som körde provhundar och rökpatroner vid tveksamheter och ändrade legan vid konstiga upplägg, för att alla skulle få en ärlig chans. Även några av dem som uppträdde oförskämt mot de prövande har upphört med verksamheten. Det gäller att veta vilka bedömare som gillar mitt och min hunds sätt att jobba. Samt vilka som inte gör det. I vissa lägen är man dömd på förhand. Någon gillar inte flyktiga och självständiga hundar och någon gillar inte klistriga hundar.
Mycket hinner man uppleva på några decennier. Även dålig personkemi har spelat in ibland. Ekipage har underkänts trots att protokollet inte visat på något resultat så dåligt att ett underkännande kunnat motiveras. En sak har sagts på genomgången "två missade figuranter och underkänd" när det stått på protokollet att en figurant är missad. Subjektiva bedömningar av människor som tycker på olika sätt. Som vid utställningar. Människor som är olika bra på det gör och har mycket varierande praktisk erfarenhet av det de bedömer.
En blandad kompott av minnen surrade i Mattes skalle där hon plaskade fram genom skogen med sina arbetslösa hundar. I familjen finns två duktiga räddningshundar och en pigg pensionär. Men sannolikheten för att vare sig Násti eller Modji någonsin kommer att användas i skarpt läge är mindre än minimal. Varken kommun eller sjöräddning är intresserade. Ett resursslöseri av stora mått kan tyckas.
I andra sammanhang är erfarenhet ett honörsord. Så icke här. Husse och Matte har hamnat på Blocket och hundarna behöver nya fräscha förare. Som kan göra sina duktiga hundar rättvisa och som förväntas kunna göra en insats tillsammans med dem.
Men skulle någon trots allt vilja få några visdomsord när det gäller räddningshundträning, delar Husse säkert med sig av sin 30-åriga erfarenhet som hundförare och instruktör. Även Matte har förvärvat vissa kunskaper och en hel del erfarenhet, efter att ha kört upp två räddningshundar och lagt grunden i Modjis utbildning, under totalt 20 år. En Husky/Schäfer-blandis och två Lapska. Konsultverksamhet ligger ju i tiden och privatlektioner kan man behöva ibland. Mot skälig ersättning.
På eftermiddagen tog Matte med sig Modji och for till veterinären. Modji har haft en framgångsrik sommar, med två erövrade titlar och ett fantastiskt fint utställningsresultat, varför Matte vill fösäkra upp sin clown. Till det krävs ett veterinärintyg. I Täby Kyrkby finns en trevlig vette och dit styrde Matte och Modji kosan. I det mycket trånga väntrummet väntade en Leonberger och Modji stannade i dörröppningen, kände av situationen, gick in utan att titta på jättehunden. Därefter satte sig Modji och tittade på den stora jycken ur ögonvrån, för att mer och mer vrida på huvudet när ögonvråtittandet föreföll funka. Modji iakttogs av en väluppfostrad hund, som satt helt stilla. Situaionen var intressant att betrakta med två signalkänsliga och signalsäkra hundar, som uppförde sig exemplariskt. Leonbergern ersattes av en katt i bur. En katt som inte var hundvan. Modji satt helt stilla på det avstånd som rummet erbjöd och viftade sakta på svansen efter golvet. Modji ville mycket gärna hälsa! Hon löste det genom att hälsa på de båda mattarna i stället. Modji satt sedan som välkomstkomitté när en svart liten lurvig hund anlände. Hon satt helt stilla och bara såg glad ut och viftade på svansen åt alla som dök upp.
Matte passade som vanligt på att väga sin hund och vågen stannade som vanligt på 14,5 kg. Samma för henne som för hennes mamma och mormor i den åldern. Nu har de lagt på sig ett halvt kilo och väger 15. Vilket Matte tycker är lagom. Modji och Gázzi är 46 cm höga och Násti är 47 cm.
Så blev det Modjis tur att komma in i ett behandlingsrum och där blev det ytterligare väntan. Matte lyfte upp Modji på undersökningsbordet, där Modji slog sig till ro. Liggande med huvudet över tassarna. Totalt avslappnad. Modji har lätt att gilla läget. När veterinären kom in satte sig Modji upp och hälsade väluppfostrat. Hon ställde sig på uppmaning och följde intresserat allt vad han gjorde. Öronen fram och intresserad blick, med stor uppmärksamhet och nyfikenhet. "Vad håller du på med där bak egentligen? Skall jag lyfta benet? Gapa? Absolut!" Modji samarbetade bra och Matte var överflödig. Modji behövde ingen som höll i henne annat än när chipset skulle kollas. Hon snodde runt och ville kolla apparaten. Veterinären var överförtjust och kommenterade Modjis temperament i mycket positiva ordalag! Han kunde inte nog betona hur mycket viktigare en stabil mentalitet, en orädd hund, är i jämförelse med hur den ser ut. Modji föreföll ha charmat honom ordentligt! Modjis rörelser skulle också kollas och även där blev vetten förtjust. Lättheten och smidigheten imponerade. Ord som även domaren använde på utställningen i Norrköping.
Matte fick intyget och det påpekades extra vad som stod längst ner. "Jag skrev: TREVLIG HUND". Påpekade ett nytt Modjifan. Mysmodji.