Matte sover så gott numera och ovanan vid att vakna efter klockan 5-6 varje morgon efter en dålig natt är stor. När Matte vaknar vid sjusnåret känns det som om halva förmiddagen har passerat! För att inte tala om när Matte och hundarna slår upp ögonen först efter klockan sju!!! Då blir det bråttom upp för att göra eld i kaminen och fixa hundfrukost. Matte dricker lite te vid brasan och läser tidningen, som Husse varit bussig och kört hem på väg till jobbet.
Torsdag.
När elden tagit sig och Matte ägnat datorn en stunds uppmärksamhet, hade det blivit ljust och hundarna fick komma ut i skogen en stund för rastning. Sedan måste Matte ge sig iväg till veckans andra träningspass för återfående av kondition och muskelstyrka, inte bara i benen. Hundarna fick hänga med och efter träningspasset for Matte en sväng för inköp av några julklappar på väg hem. Tanken var att hundarna skulle få en långpromenad i okänd miljö, men så blev det inte. Matte hade träningsvärk och lyssnade på kroppen och avstod hundpromenaden med dåligt samvete....
Hemma igen fick hundarna vistas ute på tomten tillsammans med Matte ett tag och det dåliga samvetet renderade varsin tuggpinne som tröst.till hundarna, som naturligtvis inte visste något om vad de missat. Matte ville mer än hon mäktade denna dag. Men ursäktade sig med att hon kört hårt på motionscykeln för hundarnas skull. För att kunna cykla på riktigt med dem på grusvägarna i området, i stället för på ett stillastående substitut inomhus utan hundar.
När och var går gränsen för att man måste inse sina begränsningar i hunderiet och byta ras? Ägna sig åt något annat? I varje fall inte fortsätta med att föda upp hundar. Dra ner på hundinnehavet. Det är självklart individuellt och hänger mycket samman med vilken ras man fokuserat på. Kan man fortsätta att föda upp en ras som kräver både fysisk och psykisk "motion" och stimulans, när man själv på grund av ålder och /eller ohälsa inte längre förmår ge sina hundar detta, men ändå vill sälja valparna till dem som kan? När man inte själv mäktar vara aktiv med avelsdjuren, men förväntar sig att aktiva hundmänniskor skall vara intresserade av avkommorna?
Kan man kräva av valpköparna vad man själv inte klarar av? Eller sänker man per automatique kraven på valpköparna när man själv inte förmår vara så aktiv längre? Enklast att slippa se sitt eget förfall liksom. Hemska tanke.... Husse och Matte skulle själva inte köpa en hund att jobba med, från någon som själv inte jobbar med mamman till valpen och / eller väljer en pappa till kullen som ägaren inte förmått jobba med på något vis. Vilken jägare skulle köpa hund från någon som inte visat vad föräldradjuren kan prestera? Snarast en retorisk fråga, men som borde vara relevant för samtliga hundraser som betraktas som arbetande hundar.
Till slut kommer ålder och hälsa ikapp en hunduppfödare och man måste inse när man bör sluta, alternativt byta till en ras man själv orkar hålla igång, om man fött upp arbetande hundar. Man kan inte skylla på bristande förmåga att hålla igång sina hundar, på det stora antalet hundar! Typ: "jag har ju så många, så det blir svårt att hinna/orka med att göra något med dem". Orkar / hinner man inte med alla sina hundar, har man någonstans tappat något på vägen. Omdömet kanske? Många kan även vara två. Om man inte orkar eller hinner med dem. Vi blir alla gamla och måste anpassa våra liv därefter. Även vi hundägare. För hundarnas skull. För vår trovärdighets skull. För att inte bli "omyndigförklarade" som hundägare eller hunduppfödare av omgivningen. Sluta i tid.
Det är inte lätt att själv se detta alla gånger, men var så säker! Omgivningen ser. Matte kämpar vidare för att hålla sig själv igång. För att kunna hålla sina hundar igång, ännu några år. Lapsk är en arbetande hundras och inte rätt ras för en gammal kärring efter Aili. När Aili är tio år gammal och förmodligen på topp liksom sin mor och mormor, är Matte 75. Man måste vara förankrad i verkligheten. För hundarnas skull. En gammal ryttarkompis avstod egen hund och blev dagmatte åt grannens hund på äldre dagar. På så vis fick hon leva med hund, men slippa huvudansvaret livet ut. Att avstå egen häst är lättare, då det kräver bättre fysik. Man känner när det är dags.