Lapsk Vallhund är en till numerären liten hundras. Därför bör varje individ betraktas som en potentiell avelshund intill dess den bevisat motsatsen!
Lapsk Vallhund är en hundras som mognar sent/ blir vuxen, men i gengäld ofta lever frisk länge! Hundar på sexton år med god livskvalitet är inte ovanligt! Modjis far lever och har hälsan vid sexton års ålder, liksom sin kullbror.
De är väl värda att vänta på! Tonårsperioden går över! Man förändrar inte en individs grundmentalitet genom en kastrering!
På ett rasmöte på Gålö för några år sedan rapporterade dåvarande AK för rasen, att drygt 33% av de unga Lapska hanhundarna var kastrerade! En skrämmande hög siffra! Som troligtvis inte sjunkit sedan dess.
Orsakerna till de höga siffrorna när det gäller kastrerade hanhundar är många. Veterinärer är alltför ofta alltför snabba att rekommendera kastrering av hanhundar för att det förenklar hanhundsägandet. Om hunden ändå inte skall gå i avel, så varför inte? Är man osäker kan man kastrera kemiskt och sedan ångra sig, får hanhundägaren veta. Hur kan man avgöra redan vid så ung ålder som 1-2 år om en hund skall gå i avel eller inte? När det gäller en liten ras som både till kropp och själ mognar sent!? Man måste ge dem tid! Som uppfödare blir man förtvivlad när man försökt föda upp goda representanter för en ras, som sedan elimineras för fortsatt avel redan som mycket unga och just blivna könsmogna. VARFÖR veterinärer så ofta förefaller rekommendera kastrering av unga hanhundar kan man bara spekulera i. Dessutom förefaller inte alla medvetna om beverkningarna efter en kastration. Som inkontinens med mera.
En annan sorglig orsak till kastrering av hanhundar är att många hunddagis vägrar ta emot okastrerade hanhundar! Man måste jobba och man vill ha hund och man tvingas foga sig i kravet från kanske det enda hunddagiset på rimligt avstånd hemifrån, eller från jobbet. MEN - uppenbarligen kan en del hunddagis hantera situationen med kastrerade hanhundar! En god idé vore kanske att de som inte tar emot kastrerade hanhundar lär sig av dem som gör det. Hur tänker och gör de?
Det finns kanske alternativ som småskaligare lösningar i form av dagmatte/husse om man värnar om rasens framtid. Det är först när höfter och armbågar röntgats, mentaltest och ögonlysning är gjorda och hunden fått visa sitt rätta jag efter genomgången pubertet, som man ser avelsvärdet. Slyngeln på 1½ år blir vuxen! Jag lovar! Låt honom behålla kulorna! En Lapsk som är självständig och påhittig/problemlösande är ju bara en rastypisk Lapsk!
Ytterligare en orsak till att unga hanhundar kastreras, förefaller vara att den som köpt hunden hade fått en felaktig produktbeskrivning, bristfällig produktbeskrivning - eller ingen alls. Ville inte ha någon. Köpte med hjärtat och efter utseendet. Oavsett ras! Det förekommer inom alla raser.
Verkligheten blev en annan än den man förväntat, när valpens smekmånad tagit slut och den börjat visa sig hemtam. Barnens kompisar slutade komma hem, de var rädda. Även vuxna besökare drog sig undan den vilda valpen. Ett år senare är det inte så kul längre. En Cockervalp och en Lapskvalp i exakt samma ålder uppför sig inte på samma sätt.
Lapska Vallhundar appellerar till många seende ut som små vargar, eller mini-Schäfrar. De är farligt söta och många möter vuxna hundar men ser en valp. En valp som kommer att se ut som en valp även som tioåring. Många har trott att familjens tioåringar varit valpar över åren. Mycket överraskade när de fått veta sanningen!
Stå ut! Låt era slynglar och grabbhalvor vara de tonåringar ni säkert var själva! Killar som tjejer! Men under betydligt fler år! Ingen skulle väl någonsin komma på tanken att kastrera sina snudd på outhärdliga tonårssöner?! Eller omplacera sin grymt odrägliga fjortisdöttrar?! Ge dem en chans! Rasen beöver dem! Skulle betydligt färre Lapska hanhundar kastreras, så skulle kanske inte inmönstringar vara aktuella. En hunds bakgrund är ju inte okänd bara för att man inte har den nerskriven i en stamtavla.
När det gäller tikar förefaller veterinärer gärna vilja kastrera i förebyggande syfte, för att undvika livmoderinflammationer i framtiden. Framför allt i samband med ett kejsarsnitt. Matte vägrade borttagande av Modjis livmoder när Aili med syskon förlöstes. Den plockades ändå bort på grund av ett missförstånd. Ingen av familjens tikar har haft livmoderinflammation. Vare sig de Lapska eller tidigare tikar av andra raser.
Kastrering av medicinska skäl, hanar såväl som tikar, är en helt annan fråga och där har varken Husse eller Matte något att invända. Hundens hälsa skall alltid beaktas.
Vid ett flertal tillfällen när Matte sökt lämpliga fäder till sina tikars valpar har situationen uppstått att en tänkbar kandidat i slutändan visat sig vara kastrerad, utan att ha fått några avkommor och utan andra skäl än att det var "mest praktiskt". Så furktansvärt ledsamt, när han hade passat så bra. En del killar har inte visat vad de går för förrän de mognat och fått några år på nacken. De behövs för att säkra rasens framtid.
Som sagt: Varje individ i rasen bör betraktas som en potentiell avelshund! Ända till den bevisat motsatsen! Vilket den inte har förrän den är vuxen framåt fyraårsåldern!
En ålder då många killar redan i några år varit snöpta. Utan att få bevisa vilka kanonhundar de kanske hade varit, för att bredda avelsbasen i framtiden.
Musti 2008 - Modjis pappa. Nu 16 år.
