Fredag - Midsommarafton.
Matte vaknade efter att ha sovit gott och kände sig pigg, passade på att ta en tidig promenad med hundarna innan värmen slagit till och satte sig sedan vid datorn. "Dagens text" var just avslutad, när hela rummet snurrade till mycket rejält för Matte som i rädsla för att ramla av stolen kastade sig fram över tangentbordet och begravde ansiktet i armarna och blundade. Hann tänka: "Det var också en jävla dag att dö på!" och mådde väldigt dåligt. Satt kvar så och vågade inte röra sig. En flash av något hemskt drog förbi, rummet stannade och Matte vågade resa huvudet och kunde konstatera att hon inte visste om hon svimmat eller ej. En stroke? Bad Husse att hämta en yoghurt för att få bort äckelkänslan i magen.
Resten av dagen var Matte trött och lite svajig och absolut ingenting blev gjort. Matte vilade i skuggan. Solen steg, varmt blev det, tjugosex grader och hela flocken gick i viloläge. Hundarna fick på sig sina kylvästar. Husse kokade potatis, serverade sill och nubbe fram på dagen och efter att ha ätit och svalt den lilla skvätten midsommarnubbe piggnade Matte till, såtillvida att illamåendet försvann och svajigheten klingade ut.
Midsommarfika med supergod jordgubbstårta förbeställd från Ica, som specialare till helgen, fick Matte att piggna till ytterligare. Men Matte valde att ge sig själv en heldag med bara vila i skuggan. Misstänkte en släng av kristallsjuka och det kan ge samma symptom som en stroke. Kristallsjuka har Matte haft tidigare och det är allt annat än kul. I vilket fall åker man inte till sjukhus i dagsläget, tänker Matte med många fler gamlingar. "Åker man dit så får man palliativ vård och dör". Typ. Även om det säkert inte stämmer så finns rädslan hos väldigt många! Sjukhus UNDVIKER man som sjuttioplussare. Till varje pris.
Lördag - Midsommardagen.
Lapskflocken behövde omväxling och känslan att behöva få se människor var rätt stor, efter en Midsommarafton utan något som helst firande med någon annan människa. Inget arrangerat firande fanns någonstans och Midsommarkänslan behövde lite förstärkning. Färden gick till en gårdsbutik en halvtimme bort och hundarna fick hänga med. Genom att hänga på låset redan klockan elva kunde Lapskflocken slå sig ner vid ett bord i ensamhet utomhus, för en tidig lunch i form av en sallad. Matte tog en sväng in i ett uthus som är butikslokal och där var det tomt på folk. Dock inte så länge och Matte fann sig plötsligt stå inträngd i ett hörn av en alldeles för närgången ung kvinna, som blockerade vägen ut. Matte påpekade att hon ville komma förbi och ut och kvinnan var fullständigt oförstående och vred bara lite på sig för Matte att tränga sig ut, på pinsamt tättinpåavstånd - bröst mot bröst i stort sett. Vilket Matte vägrade och bad kvinnan backa undan. Påpekande att två meters avstånd vill Matte hålla fortsatt, efter flera månader av distanshållande. En mer oförstående person har Matte inte sett på länge. Tre gånger måste Matte be kvinnan backa undan för att kunna komma ut ur byggnaden.
Enligt butiksägaren ser hon två varianter: "De som är mycket noga och håller avstånd enligt flera anslag på platsen och de som fulsltändigt ignorerar smittspridningsrisker. I ALLA ÅLDRAR märkligt nog. Här har man nummerlappar och väntan utomhus för beställning och betalning och bara ett sällskap åt gången släpps in. Ändå trängde sig grupper med människor in utan nummerlapp. ???? Hur är det ställt med det personliga ansvarstagandet egentligen?! Alla var visst inte vuxna detta ansvar i vårt land - oavsett ålder.
Nu får alla resa kors och tvärs i landet och hit kommer turister. Hur i hela friden skall vi bli kvitt denna pandemi med en sådan inställning till våra medmänniskor?! "Jag trängs så mycket jag vill och det får du finna dig i!" Typ.
Var rädda om er - OCH VARNDRA!
Det är inte över på länge ännu! Allt kan inte vara som vanligt i sommar. Vi måste fortsatt hålla avstånd! I ALLA ÅLDRAR.