På lördagen tog Matte en nästan två timmar lång promenad på vägar och i skogen med hundarna. Det var en grådisig novemberdag och vägarna låg härligt öde! En enda hund med ägare mötte Matte och hennes hundar. Samma hund med ägare dök upp framåt vägen vid två tillfällen. Några bilar passerade och i skogen kom ett par hundlösa personer gående. Ute på en glesbevuxen udde var sikten fri och Aili fick som vanligt vara okopplad där en stund. Mycket uppskattat och hon stack iväg lite före ut mot klipporna. Dima ville gärna hänga med men begränsades av sitt koppel, som förlängts med hjälp av Ailis koppel. Tidigare kunde både Aili och hennes mamma Modji få vara lösa här och de brukade passa på att leka loss över stock och sten en stund. När Aili nu är ensam utan koppel blir det inte samma sak och mycket snart anslöt hon åter till Matte och Dima.
Promenaden gick vidare längs stranden med kopplade hundar och överallt ansåg de att de måste stanna och läsa rubriker och ibland mer än så. Många var de doftfläckar som måste undersökas! Komna till några släta och fina strandhällar blev det tvärstopp, trots att Aili även här fick vara okopplad en stund. En liten ynklig tall, växande i en skreva, fick både Aili och Dima att göra halt. Miniträdet hade fallit med hela rotsystemet invävt i jord som följt med. ALLT! Precis allt kring denna fallna lilla tall måste undersökas. NOGA!
Båda hundarna dammsög igenom rötter och jord i rotvältan på dofter. De nosade längs hela stammen och längs de smal små grenarna och nog sjutton nosade de noga på varenda tallbarr! Om och om igen. Det var som trodde de inte på sina nosar . Vad eller vem hade varit här och för hur länge sedan? Hade något djur bökat omkull det lilla trädet eller skrubbat sig mot de och fått det på fall? Det är brunsttid för råbockarna och för inte så länge sedan såg Matte färsk vildsvinsskit i närheten. Ibland önskar man verkligen att man hade samma noskapacitet som hundarna! Matte filmade och filmen ligger både på Instagram och på FB/Lapsk Vallhund.
Detta att studera hundar och försöka förstå vad de vill förmedla, att kommunicera med hundar, har intresserat Matte så länge hon kan minnas. Sedan augusti 1964 har Matte oavbrutet varit hundägare. Individerna har inte varit så många, samtliga har överlevt sina tolvårsdagar och ibland med stor marginal. I början var det en hund som på äldre dagar fick sällskap av en valp/unghund och senare kunde det vara tre generationer Lapsk Vallhund samtidigt. Vilket gav fantastiska möjligheter att på hemmaplan studera hundkommunikation! Nu består flocken av två hundar, efter det att Ailis mamma Modjis kropp inte orkade mer och Aili tydligt visade att ensam ville hon inte vara. Dimas flytt till den lilla stugan i skogen blev en lyckträff för alla! Han och Aili har kommit att stå varandra mycket nära och trots att Dima inte är en Lapsk Vallhund har de oerhört mycket gemensamt. Han är som en Lapsk Vallhund.
Att vara hundägare när man är 76 år är inte som att bli hundägare när man fyller 16. Nej - Matte fick ingen hund i födelsedagspresent! Hon fick däremot ett tillstånd att köpa en Dvärgpudelvalp för sina sparpengar. På rea! Championföräldrar som fick en dotter med underbett och valpen kostade trehundra kronor. Inte kunde Matte då ana att hon skulle vara hundägare ännu sextio år senare. Inte en enda dag som icke hundägare.
Tidigare i livet fanns hur mycket ork som helst men inte tid. Nu finns hur mycket tid som helst men allt tar längre tid. Livet med två stugor och två tomter håller konditionen och musklerna igång och så även livet med två hundar som väger 15 och 17 kilo. Mycket frisk luft blir det dessutom. Matte minns inte när hon var förkyld senast.
Peppar, peppar..........