Måndagen blev en nästan vanlig dag.
Efter att familjen i tre veckor har varit engagerad i sökandet efter försvunna personer. Det har gått slag i slag med många sök ute på Ljusterö. Den försvunne Åke och hans familj har funnits i tankarna hela tiden. Hur tänkte han kvällen när han försvann? Hur kan vittringarna ha gått när hundarna visat intresse på olika ställen? Läser man hunden rätt? Vad är missat? Hur går vindarna och strömmarna? Många funderingar har snurrat i skallen. Som förare bestämmer jag hur arbetsredskapet hunden skall användas och tolkas. Så upplösningen på lördagen när Åke återfanns strax intill den plats där Násti och Modji på onsdagen stått på bakbenen och vittrat upp mot en vägg. Dit vinden uppenbartligen förde vittringen. Bredvid stod en papperskorg. Tom. Det är inte lätt. Hur skall man tolka hunden signaler.
För att få lite mer kunskap fick Modji och Schäfern gå förbi platsen där kroppen låg i vattnet, nu förankrad i ett rep. Utan att Matte visste var Schäfern markerat, för att inte ha förutfattade meningar. Det visade sig att båda hundarna visat intresse mot platsen för där mannen låg från exakt samma punkt på bryggan. Ganska många meter bort. Två dykare låg i vattnet vid kroppen och dem visade Modji intresse för genom att vifta på svansen, när hon gick förbi. Naturligtvis hade hon annan vittring också. Men när hon sedan fokuserade ut över vattnet lite längre bort, såg hon helt annorlunda ut. Näsan gick och hon var påtagligt koncentrerad. Matte tränade "läsa hund". Mycket viktigt när hundarna inte är utbildade på att söka döda människor. Matte berömde med rösten och en godisbit. Det kan förefalla makabert för någon, men om hundarna skall kunna visa var döda människor finns, måste de utsättas för den typen av vittring och nu fick Modji också ett avslut. Vittringskällan var lokaliserad.
Så ovanpå detta kallades familjen in för att leta efter den försvunne Gunnar i Bandhagen. Ryggsäcken var inte ens uppackad och kartorna från Ljusterö låg kvar i jackfickan. Ingen hade hittills letat efter Gunnar, som varit försvunnen i några veckor. Regnet strilade ner och både hundägare och andra gick kors och tvärs i det kuperade grönområde som skulle sökas igenom. Gångvägen till T-banan gick rakt igenom. Hur hade Gunnar tänkt när han gick hemifrån? Han hade gått åt andra hållet och där hittades han i ett buskage, av en annan sökgrupp. Grupperna var fördelade i olika riktningar utifrån Gunnars bostad. Närområdet är den mest sannolika platsen för att hitta en försvunnen person.
Man går mentalt in i den person man söker. Man har kontakt med oroliga anhöriga. Det står helt klart att den gedigna utbildning som Husse och Matte fick som räddningshundförare, med utbildning i krishantering och alla realistiska övningar med sökande efter människor i liknande miljöer och situationer, varit ovärderlig i denna typ av sök. Alla tävlingar som Be-Rädd-På och lagtävlingar. Utbildningen förr såg ganska annorlunda ut i jämförelse med utbildningen nu. När ekipagen blott och bart utbildas för att kunna göra insatser i katastrofområden utomlands. Det är den beställande myndigheten som avgör vad man vill betala för. SBK utbildar på uppdrag. Gázzis räddningshundkurs började med sök i skogen. Den delen finns inte med längre. Utbildningen fick ta längre tid och hundförarutbildningen skedde under två veckor, i stället för en.
I Finland utbildas hundarna annorlunda. En räddningshund är en eftersökshund. Där är de i första hand utbildade för nationella insatser, liknande det som familjen ägnat sig åt i helgen. Ruinsök är en tilläggsutbildning/specialutbildning. Det innebär också att ett räddningshundekipage i Finland betydligt oftare kallas ut i skarpa insatser.
I media förekom på måndagen intervjuer med den som ledde insatserna från Missing People. De två första uppdragen klarades upp snabbt. Så klart väckte detta uppmärksamhet! Nu måste alla landa och en sammanfattning göras. Sponsorer strömmar till och uppskattning visas från alla håll. Hundarna har fått ett jobb.
Nästan vanlig blev måndagen. Matte åkte och handlade mat, luftade däcken och rastade hundarna. Promenerat hade alla gjort tillräckligt under söndagen. Fåglarna snett över vägen släpptes ut och hundarna fick umgås med dem ett tag. Modji höll reda på fåglarna och Násti städade bort fågleskiten.... Matte fikade sedan hemma på trappen, i den sjunkande solens strålar. Lite trött. I skallen. Men nöjd.