Söndag.
Hela Lapskflocken begav sig ut i skogen på förmiddagen. En ljuvlig vårdag, som visade sig bli årets hittills varmaste dag! Talgoxens "tji-tjiii, tji-tjiii" som en såg, kunde höras och vått var det väldigt både här och där. Som det skall vara på våren! Ett stort hygge lyckades dölja stigen totalt och frågan uppstod om var man egentligen brukar gå! Frågan bordlades till dess marken torkat upp och en kompass medfördes för korrekt orientering vidare. Familjen vände tillbaka upp över bergknallar med ljus vitmossa och fönsterlav, glest stående tallar och vidare in i den gamla trollska granskogen. Ett surhål passerades med förädiskt grön och gräsmatteliknande yta, men därunder väntar bottenlös jord, svår att ta sig loss ur. Násti med mamma Gázzi drog på vilt en gång för länge sedan i detta område och blev borta i nästan en halvtimme. När Gázzi först kom tillbaka ensam, helt blöt ända upp till hakan och täckt med jordflockor, blev Matte vettskrämd. Hade Násti drunknat?! Jo - nästan. Tio minuter senare dök Násti upp. Hon var blöt upp över öronen och endast nospartiet hade inte varit under ytan. Kanske var det här Matte höll på att mista både Gázzi och Násti? En hund på rymmen är inte bara till skada för viltbeståndet. En hund på rymmen löper stora risker att aldrig komma hem igen. Två unga hundar, varav ett barnbarn till Násti, omkom på en banvall. Men även skogen i sig kan vara livsfarlig i form av sådana här surhål. Som ser så gröna och fina ut, men är bottenlösa och suger fast den som faller däri. Som kvicksand.
Lapskflocken kom emmellertid hem välbehållen efter en timme i skogen. Hundarna var kopplade och hemma sken solen och temperaturen hade stigit till femton grader! En fika vid vedbodväggen blev det och hundarna sträckte ut sig på det torra gräset på infiltrationskullen, som är extremt väldränerad och med sin lite upphöjda position en favoritplats för hundarna. Här torkade våta och lite jordiga tassar fint, så att smutsen kunde ramla av utomhus.
Men Matte bröt snart upp och lämnade resten av flocken.
Ett sjukbesök i ett rum med utsikt mot en betongvägg, sjukhuset byggs ut, utan en enda tavla i rummet att fästa blicken på och en sjukling oförmögen att ta sig någonstans.
Hem körde Matte med många tankar i huvudet. Olika falla ödets lotter och livet är inte rättvist. Just då kändes det oerhört orättvist. Matte hade njutit av våren i skogen och kunde lämna sjukhuset och gå tillbaka ut i solen.
Inte en självklarhet. Inte möjligt för alla. Det kändes tungt.