Måndag.
Solen sken och hundarna tog det lugnt resten av dagen, efter morgonpromenaden. Två slöa Lapska vilade sig i form. Det gjorde inte Matte, som körde trimmer totalt tre batteriladdningar med andra sysslor mellan laddningarna. Som att planera ännu några sommarblommor i stora kukor framför huset och klippa bort många torra och taggiga delar av den stora Hansarosen. Även flädern behöved snyggas till och den lilla häcksnutten med salix vid entrén behövde jämnas till. Husse var iväg och golfade större delen av dagen och Matte genererade massor med trädgårdsspill åt honom att ta hand om, när han återvände till reviret. Det körs sedan till tippen.
När solen sjönk över den närbelägna skogssjön tog Matte med de nyätna hundarna på en promenad längs dess strand. Hur lång den skulle bli fick Modji avgöra. Inga lösa hundar nu, då fler bor i området så här års, med fler lösa och okända hundar i rörelse på vägarna och i skogen. Lös hund året runt och överallt oavhängigt mentalitet och följsamhet/lydnad tycks vara en mänsklig rättighet för en del. "Hunden måste få leva fritt". Ett svar någon fick när hens egen hund utsattes för ett påhopp av en lösspringande hund....
Nåväl, när Matte greppade koppel och halsband slog Aili knut på sig själv av glädje och höll på att stå på öronen nerför yttertrappen! Modji hakade på i glädjeyran och missade hart när det översta trappsteget i trängseln med Aili. Glada hundar! Glad Matte! Väl ute på vägen satte Aili av i trav och drog mer än acceptabelt i kopplet, då en hund nyss passerat. Modji rivstartade i trav även hon! ? Underbart! Helt otroligt nog höll hon sin trav och Matte kunde gå med raska steg de femhundra meterna upp till sjön. Modji travade fint hela vägen! Denna fantastiska hund som är tålig och envis som få.
På stigen längs stranden var det NJUTNING som var det viktigaste. Inte fart och motion. Det är lyx att ha denna sjö så nära reviret. Ingen väg leder hela vägen fram och inga hus syns från sjöns stränder, där den motsatta stranden i norr består av skog som ansågs lämplig för att bilda ett revir i, tyckte ett vargpar för en del år sedan. Nu fick hundarna nosa så mycket de ville och Modji var stabil nog att åter lyfta bakbenet när hon ville markera högt mot en stubbe! Både Modji och Aili är benlyftande tikar, liksom Modjis mormor Gázzi var. Däremot inte Modjis mamma Násti. Nu stod Modji på tre ben och kissade högt! Stark nog i benen för att göra detta igen.
Modji bakbentränades längs promenadens kuperade stig med klättring där det var lämpligt. Hon kan inte hoppa upp på stenar som innan insjuknandet, men har lärt sig att klättra och att dra sig upp med frambenen. Hela promenaden var som en cavalettibana med låga hinder i form av slingrande tallrötter över stigen överallt. Man måste lyfta på tassarna och fötterna och se upp så man inte snubblar. Naturen kring sjön är skärgårdslik med tallskog, flata hällar och små vikar. Sjön är rund och femhundra meter tvärs över, likt ett avtryck av en hästhov och heter också Hoven.
Modji stannade upp och nosade och pinkade lite på någon fläck tillsammans med Aili. Modji pinnade på mellan varven och segade sig upp där det blev brant. Modji hoppade med lätthet ner från stenar hon klättrat upp på och landade fint med både framben och bakben. En promenad med Modji som Matte för två månader sedan inte kunde drömma om att få göra igen. Modji blir starkare och starkare i benen och hon får allt bättre kondition. Kortisondosen är låg med en halv tablett varannan dag och sänks snart ytterligare.
Efter en timme i skogen i sjöns närhet travade Modji hela vägen hem, femhundra meter, längs vägkanten och det var magiskt att få se. Hon fyllde tretton år den första december och i början av april kunde hon inte resa sig utan hjälp och hade inflammerade onda leder i hela kroppen.
Modjis psyke är starkt och hon är en på millionen.
