Onsdag.
Hundarna fick en promenad på förmiddagen och sedan passade Matte på att äta lunch på golfklubben innan den stänger för säsongen. En vardagslyx som erbjuds under sommarhalvåret här ute i skogen. Sedan förflyttar sig civilisationen ytterligare en halvmil söderut till lilla Brottby intill E18. Med en ICA-butik, en bensinmack och två matställen. En pizzeria och ett ställe med asiatisk mat. Golfklubbens utbud slår dem båda! Matte åt sprödinbakad torsk med potatispuré och härligt syrlig dillsås.
På kvällen drog familjen iväg till sjukhuset. Vilket inte var så vare sig dramatiskt eller traumatiskt som det kanske låter. Inget mer akuten.
Ännu står ett sjukhus delvis tomt i väntan på - vadå? Förra veckan tränade träningsgruppen i sjukhuskällaren och denna kväll på plan sju. Hundarna bands upp fördelade i två rum och skötte sig alldeles utmärkt. Tyst och snällt låg de där och väntade på sin tur. Lika taggade allihop - men med en förmåga att koppla av i "karantän"/viloläge. Något som inte kommer med automatik bara för att det är en Lapsk Vallhund. Egenskapen att kunna koppla av bör finnas där. Alla arbetande hundraser måste kunna koppla av när de inte är i arbete! Men den egenskapen kanske behöver plockas fram och tränas. Bara för att det är en lättskallad ras - den SKALL ha lätt att ta till skall, får den inte tillåtas skälla i tid och otid. Fem tikar, varav en knappt ett år gammal och tre hanar. Totalt sju Lapska Vallhundar. Helt tysta förutom vid skallmarkeringar hos funna figuranter.
Träning var det. Men träning betyder ju att träna redan förvärvade kunskaper. Hundarna skall ju utbildas också! Man får inte glömma att höja ribban! Våga prova nya saker! Våga misslyckas! Våga göra bort sig inför sina träningskompisar genom att tänka fel och göra fel när man tänker utanför den populära "boxen". Våga gå sina egna vägar. Blir det fel så får man väl rätta till det nästa gång. Det är otroligt viktigt att känna sig trygg i sin träningsgrupp och därför är det en nåd att få träna med samma människor vecka efter vecka. Man lär känna varandra. Man litar på varandra. Man vill varandra väl. Det blir ingen prestige så som lätt sker när tillfälliga grupper bildas. Alla vill visa sig från sin bästa sida, visa hur bra hundar man har och man kanske bara får en enda chans. Ett gott intryck är viktigt att lämna efter sig. Självklart. Så då tränar man. Det man vet att hunden är bra på. Utbildningen stannar upp. Inga nya saker testas och ribban ligger där den ligger. Där den låg när man avslutade kursen.
Matte hade en plan för kvällen när det gällde Modji och Aili. De skulle först söka tomt i ett område och för att kunna korrigera om någon skulle skälla på endast gammal vittring måste Matte veta att där inte fanns någon människa gömd. Därefter skulle de få söka igenom ett område med två för hunden helt dolda figuranter som vid fynd inte skulle ta kontakt med hunden. Matte skulle själv belöna för fynd. Som på ett prov eller på en tävling.
Modji var först ut och vid ett tillfälle måste Matte korrigera skall i en fönsterförsedd korridor, där ingen figurant var gömd. Modji fick sedan jobba ordentligt för att fastställa vittringskällan där två figuranter var gömda bakom stängda dörrar på varsin toalett. Byggda med "ryggen mot varandra" genom en gemensam vägg. Matte visste inte var de var gömda. Ett diffust skällande någonstans mitt emellan längs långväggen accepterades inte. Matte ville veta EXAKT var de två personerna befann sig. Inte lätt! Utbildning. Så Modji fick jobba vidare och Matte väntade med is i magen till dess Modji nosade i dörrspringan hos respektive figurant och sedan skallmarkerade. Massor med beröm blev det från Matte! För Ailis del blev söket likadant med två skillnader. Hon skällde aldrig under tomsöket och nu visste Matte var figuranterna var gömda. Aili löste uppgiften fint och markerade vid respektive dörr.
Både Matte och Husse (som gick med och tittade på Modjis sök) var mycket nöjda.
Med en del variationer föjde alla i princip samma upplägg. Ytterligare två av hundarna visade intresse och skällde nära ett fönster i den korridor där Modji skällde till. Matte befann sig sedan så att hon råkade se från en annan korridor att på våningsplanet under pågick verksamhet (flyktingboende) och där stod en balkongdörr öppen rakt under där hundarna gett skall. Nedanför på gården rörde sig människor. Hundarna kan ha uppfattat ljud och eller fångat vittring därifrån.
Násti fick ett annorlunda upplägg för att spara den gamla damen. Att golven är hala är inget problem då hon är välmusklad för sin ålder. Men en heshet har kommit efter ett långt liv med många markeringsskall och med mycket spring i kombination med mycket skällande blir hon andfådd numera. Därför fick hon söka igenom endast en del av våningsplanet och i en korridor fyndade hon till sin oförställda glädje tre figuranter som hon skällde ut ordentligt! Vilket hon belönades för och med sin fina nya vinterpäls var det endast rösten som avslöjade hennes ålder. En härlig arbetshund som ännu kan ägna sig åt sin favoritsysslesättning, även som pensionär!
Tack alla för ännu en kväll med effektiv och rolig träning/utbildning.
Så himla synd att dessa duktiga hundar inte längre tas till vara för att hjälpa människor att hitta sina saknade nära och kära. Hundgruppen är nerlagd. Den ersätts av mänskliga "spårarare" utbildade av en indianskolad TRACKER. Dock används inte längre någa tjänstehundar för detta. Däremot andra hundar. Synd var det att inte Matte hittades.