Måndag.
Ett väderomslag har varslats och skillnaden mellan behaglig utevistelse på måndagen och söndagen var påtaglig! Matte tog en rask men inte fullt så lång hundpromenad och vinden bet verkligen i ansiktet. Vid hemkomsten gick Matte runt och kollade så att inget löst kunde blåsa iväg eller omkring i den allt kraftigare vinden. Hundarna gjorde Matte sällskap en stund, men slog sig sedan ner på yttertrappen och signalerade tydligt att de ville in! Matte hade dock ytterligare en del att göra utomhus och när hon väl öppnade skjutdörren till uterummet kastade sig hundarna in och ville in i huset och brasvärmen. Efter en timmes utevistelse i den iskalla vinden, kändes det rätt lagom att dra sig inomhus, tyckte även Matte.
Alla julsaker var nerplockade men inte nerpackade. Matte ägnade eftermiddagen åt att få in allt möjligt i sina originalkartonger. Något som understundom krävde ett rejält tankearbete för att få till det! Den där fina ljusslingaan i vitt med nedhängande ljusslingor i olika längd som skulle likna istappar, var definitivt dubbelt så stor som när Matte packade upp den till första Advent! Men den var inte nyköpt då, så Matte måste i fjol ha lyckats med bedriften och skam den som ger sig. Matte packade ner och packade om och vartefter den av kyla stela slingan mjuknade hade Matte viss framgång. Tredje försöket att få ner allt och att stänga kartongen lyckades. Det bara skall gå! Kartong efter kartong med ljusstakar och slingor och stjärnor blev klar och ställdes åt sidan för upplyftande på vinden. Några ställdes åt sidan för transport till sommarens loppis, som säljer grejer till förmån för Världens Barn. Rimligtvis kommer inte Lapskflocken att återgå till ett boede på 140 kvm och inte heller pynta för stora och skrymmande släktmiddagar i den lilla stugan i skogen. "Dödsstäda" är väl att ta i, men julsaker som inte använts på tretton år kanske skall flytta ut nu.
Att dödsstäda är uppenbarligen något som även de som är betydligt yngre än Husse och Matte ägnar sig åt. Att leva avskalat och rent och utan prylar ligger i tiden. Men nog finns det en hel del trygghet i ärvda prylar och småsaker sparade från barndomshem och andra platser. Om inte annat kanske de hjälper upp minnet när funktionen börjar svikta av tilltagande ålder.
Att även se över sina hundplaner i framtiden ingår när åren ramlar på. Att fortsätta träna hund som nu kommer ju inte att gå hur länge som helst. En anpassning kommer att behövas. Någon mer Lapskvalp kommer inte att utbildas till räddningshund i familjen och en Lapsk som sällskapshund till ett äldre par är helt otänkbart för Husse och Matte. Matte skulle inte sälja en Ailivalp till sig själv och Husse. Modji är nio och Aili fyra. Fullt upp i många år framöver alltså! En Ailivalp kvar här hemma skulle aldrig kunna få det aktiva och omväxlande liv som de tidigare Lapska fått i familjen och som gett dem långa liv och aktiva liv ända till slutet vid över fjorton års ålder. Det liv som Matte önskar även för Ailis planerade knytt. Om fjorton år fyller Husse och Matte åttiofyra - om de lever. Man måste ta ansvar i många år för de djur man skaffar sig och det blir ju svårare ju äldre man blir. I stället för att köpa ny valp vid sjuttio års ålder finns det ju andra alternativ. Hundstallet tar inte bara hand om problemhundar av kamphundmodell. Här hamnar även hundar vars ägare avlidigt eller drabbats av svår sjukdom. En fin ung Goldenhane har tragiskt förlorat sin husse och söker nytt hem just nu. Det finns alternativ för att kunna fortsätta hunderiet även som åldring, innan en robothund på hemmet blir det enda man får klappa. Att skaffa valp i sjuttioårsålderna och kallt räkna med att släkten tar över ansvaret, när den egna orken (eller omdömet) tryter, är inte ettt alternativ för Husse och Matte. En Lapsk lever frisk i många år och någonstans går gränsen för hur egoistisk man får vara.
