På torsdagmorgonen snöade det ymnigt! Blöt snö som lade sig på de blankisiga vägarna, som ett barmhärtigt halkdämpande täcke. När snöfallet hört uppe begav sig Matte ut på långpromenad med Lapskgänget. Det blev en vandring med väldigt varierat väglag!
Till en början utgjorde den nyfallna snön ett behagligt strävt halkskydd, på den plana och isiga vägen. Inte många bilar hade passerat under morgonen. Tvåhundra meter bort anslöt en annan väg och här var den nyfallna snön bortkörd. Isigt värre! Ytterligare längre bort rådde ren snösörja. Inte smutsig som i "byn". Men ack så tungtraskat! Samt knaggligt i botten. Ett steg fram - ett halvt steg bakåt. Vickande lite hit och dit. Slinkande både hit och dit. Dessa varierande väglag avlöste varandra på en promenad som tog väsentligen mycket längre tid än normalt! Hem anlände Matte med spända och värkande ben. Trots de eminenta spikskorna! Vad kan väl små piggar tillföra när väglaget är som halvsmält sorbet? Trött tant tog tillfället till en time out på vedbodbänken efter hemkomsten!
När tanten fikat och vilat en stund, var det åter full fart på kärringen. Matte tog fram skyffeljärnet och slet med isborttagning på ytorna närmast huset. Bäcken forsade fram ovanpå den liggande isen och fåglarna tackade för solrosfrön och nötter med lite vårsång! Gázzi flyttade sig mellan sina favoritplatser vartefter solen behagade skina eller inte. Násti försökte proppa magen full med frön och Modji gjorde detsamma, samt försökte aktivera sin tråkiga Matte med dragkamp.
När solen till sist dykt ner bakom grannens granar, begav sig Matte in med hundarna som fick lite omsorg på köksgolvet. Det är märkligt att kloklippande skall upplevas som mer traumatiskt än tandstenskrapning?! Skrapan är vass och spetsig och tandsten i tandköttranden skall bort. Blodvite uppstår ofelbart. Men här står hundarna bokstavligt talat i kö för att få ligga med öppen mun och få tänderna skrapade. Samt tandköttet misshandlat. Modji var verkligen inte gammal när Matte började vänja henne vid denna tandputsning och hon har aldrig visat obehag eller ovilja. Hundarna ligger så fint och stilla med huvudet i Mattes knä. Naturligtvis blir det godisutdelning efteråt! Matte facineras varje gång när hundarna helt frivilligt lägger sig till rätta och trängs för att komma först. Så är det inte när klotången kommer fram. Då väntar de snällt, men mer med attityden: "hoppas hon inte ser mig...". Det är mycket man inte förstår.
Efter middagen åkte Husse och Matte på möte. Glada i hågen. Sedan åkte Husse och Matte hem. Mindre glada i hågen. Det är aldrig kul att liksom inte finnas längre. Oförklarligt bara försvinna ut i tomma ingenting. Hörande varken hit eller dit. Ingens ansvar. Efter en himmelens massa år.... utan ursäkt. Stämmer till eftertanke. Byte av tillhörighet?